Jane Eyre

nbsp;

Kostymfilmer kan ibland vara något av det tråkigaste som finns. Ofta tror filmbolagen att de är hemma bara de sätter på skådespelarna fina 1800-talskostymer, kastar in en och annan romans och så förstås massor av stråkar. Men riktigt så illa är det inte alltid. Kostymfilmer kan vissa gånger istället vara bland det bästa som finns. Personligen är jag mest förtjust i kostymfilmer med en liten twist, som Sofia Coppolas ”Marie Antoinette”. nbsp;

”Jane Eyre” är ett kostymdrama av lite mer klassiskt snitt, men tillhör definitivt inte dem som gjorts med handen bakom ryggen. Det här är en snygg och medryckande berättelse från början till slut. Den har dessutom en egensinnighet som sällan får utrymme i genren.

Filmen tar sin början ute på ett ödsligt fält. Jane Eyre kommer springande i förtvivlan. Snart börjar det regna och Janes krafter tryter. Framför sig ser hon ett ljus i mörkret, ett bebott hus. Hon är i säkerhet. Jane Eyres tuffa liv återberättas sedan med hjälp av tillbakablickar. Hon har levt ett kärlekslöst liv, först som fosterbarn hos sin elaka moster och sedan på ett barnhem där de mest sadistiska uppfostringsmetoderna man kan tänka sig avlöser varandra. Det är först när hon kommer till Mr Rochester som lärare åt hans dotter som det ljusnar och hon för första gången i livet får känna sig omtyckt.

Även om livet hos Mr Rochester under filmens gång blir bättre och bättre så vet man att något kommer gå snett. Oundvikligen kommer vi att återvända till en gråtande Jane ute på det ödsliga fältet där filmen tog sin början. Den vetskapen ger en gnagande känsla av obehag som ständigt finns i bakgrunden när man bevittnar Jane Eyres vackert porträtterade känslomässiga uppvaknande.

Miljö och kläder har ofta en framträdande roll i kostymfilmer utan att riktigt tillföra så mycket mer än skönhet. Jane Eyre lyckas ovanligt väl med att skapa en stämning kring miljön den utspelas i och här får den verkligen betydelse. Miljöerna speglar Janes sinnestillstånd och ger kraft till porträttet av henne. I några scener används också klassiska skräckfilmsgrepp som vid en första anblick kan ses som effektsökeri, men även dessa scener har en viktig betydelse för känslan i filmen genom att de på ett naturligt sätt sammanfogar Jane med miljön hon lever i.

Jane Eyre är utan tvekan ett mycket lyckat kostymdrama som kommer ge de riktiga kostymfilmsfantasterna precis vad de vill ha samtidigt som den troligen även kan tilltala en lite större målgrupp. Genom att filmen medvetet håller sig ifrån att vara alltför sentimental blir det lättare att ta till sig Janes svåra livsöde. Det här är en estetisk och känslomässig upplevelse utöver det vanliga.

nbsp;

Niclas Gillberg

nbsp;