Samtidsskildringen bättre än hjältesagan

Hjältar på film kan ibland vara ett intressant kapitel. Inte minst i de fall där de har existerat i verkligheten. Oftast är de män, huvudpersonerna i dessa så kallade bio-pics. Genren är ett exempel på hur essensen föregått existensen, det visade sig att så många av de filmer byggda på stora historiska gestalter som producerades i Hollywood på trettiotalet blev så populära att kategorin behövde en benämning.

Det är också exempel på en genre vars kulturella status under senare år växlats upp betydligt. Att en av Polens största regissörer någonsin anförtros och tar sig an filmen om Lech Walesa, mannen som ledde landet ur diktatur in i demokrati, är bara ett tecken i raden. Wajda, som en gång i tiden lyckades hantera den repressiva regimen så väl att han kunde göra filmer som ”Marmormannen” och ”Järnmannen”, där stalintidens myter skärskådades och mättes mot samtidens problem.

Samtiden var den gången just den som också födde Solidaritet, den politiska rörelse som elektrikern Walesa var med om att starta 1980 när han tillhörde de strejkande vid Leninvarvet i Gdansk. I sin film om frihetshjälten berättar Wajda, och manusförfattaren Janusz Głowacki, i en väv av återblickar om tjugo år av strejker och uppror. Ramberättelsen är en intervju som den legendariska italienska journalisten Oriana Fallaci gör med Walesa vintern 1981. Därifrån tas vi både bakåt – till upproren 1970 då huvudpersonen första gången figurerar i protestverksamhet – och framåt till demokratins genombrott i Polen 1989.

Visst är det ett hjälteporträtt. Walesa (spöklikt väl gestaltad av Robert Więckiewicz) får genom intervjun möjlighet att förklara sig själv, sitt ledarskap och sina handlingar, samtidigt som olika scener ur hans kamp spelas upp. Han är en man som lärt sig hantera sin stora ilska på ett konstruktivt sätt. Som behöver fem sekunder för att begripa vad intellektuella kanske förstår efter fem timmar. Som inte orkar läsa böcker. Som är en god katolik som älskar sin vackra hustru, de sex barnen är väl bevis nog på deras välfungerade samliv. Som kanske är människa nog att ibland frestas till synd, men som är god nog att erkänna sina svagheter. Som tycks vara en både arrogant och dumdristig hero, men som ståndaktigt och gatusmart ändå lyckas manövrera sig igenom den korrupta och ineffektiva regimens ränker.

Det är ett fascinerande liv som ”Walesa” berättar om, med bedrifter svåra att inte beundra och en drivkraft svår att inte vilja få förklarad. Och det är väl här filmen inte riktigt lyckas. Walesa framstår bitvis snarare som en ganska burdus populist än som en stor politisk ledare. Eller också var det kanske så enkelt – att där också fanns en omgivning av mer tänkande strateger som tacksamt använde den snabbkäftade elektrikern som ett retoriskt verktyg. Men de syns i så fall inte här. Bättre är Wajda i så fall på att skildra samtiden. Bildväven av dokumentära klipp och noggrann iscensättning av ett Polen på väg att kollapsa under kommunismen är filmens behållning, och betydligt mer sofistikerad än porträttet av personen Walesa.