Övertydliga känslor i rymddrama

Christopher Nolan hyllar skamlöst blockbusterfilmen i en intervju. Annat vore väl konstigt; han har inte direkt gjort sig känd som småskalighetens mästare. Jag kan knappt komma på någon film som blev så omtyckt som 2010 års Inception, typ alla älskade den. Nolans filmer är storslagna, spännande, svindlande, och dumförklarar inte publiken. Det är hans framgångsrecept. nbsp;

Interstellar är inspirerad av forskning i fysik och har sin dos av komplexitet (åtminstone för en humanist). Jorden plågas i denna icke namngivna framtid av damm och torka. En majoritet av befolkningen, däribland huvudpersonen Cooper (Matthew McConaughey), har tvingats återgå till jordbruk i syfte att säkra livsmedelsproduktionen som blir allt mer hotad. I grund och botten är Cooper dock astronaut, och när en möjlighet öppnar sig tvekar han inte att lämna sina barn för en oviss framtid för att åka iväg på ett uppdrag i en annan galax. Han och Dr Brand (Anne Hathaway) med besättning ska göra ett försök att rädda mänskligheten. nbsp; nbsp; nbsp; nbsp;

Interstellar är en tekniskt storslagen och bländande vacker film med en mäktig ljudvägg som skär igenom bilder och dialog. Till en början är det är svårt att inte dras med, jag blev hänförd och fällde till och med en tår eller två (så som man gör till en viss typ av episka filmer.) Trots att det är påkostat och bombastiskt behåller Nolan (under stora delar av filmen) en viss finstämdhet, han vågar blanda in poesi, tystnad och avancerad vetenskap. Där filmer som The Hobbit blir extra allt hela tiden på ett outhärdligt sätt håller Nolan tillbaka i högre utsträckning. Bara en som sak som att filmen inte visas i 3D – tacka gudarna för det.

Resan genom maskhålet till den andra galaxen gör obehagliga saker med tiden. I en av de bästa delarna av filmen ska besättningen ta sig till en vattenfylld planet och räknar ut att en timme på den är lika med, håll i er, sju år på jorden. Det finns ett enormt vemod i den insikten och som tittare känner jag panik, stress och sorg utan att den behöver uttryckas av karaktärerna och kläs i sockerkantad dialog. Här är filmen som allra bäst.

Men sedan händer det som jag borde ha anat, det blir för explicit, repliker som “maybe love … transcends time and space …” dyker upp och hela andra halvan är bara för mycket, det storslagna som jag första halvan knockades av framstår som platt och överdrivet och Nolans fasta vilja att knyta ihop berättelsen fungerar inte. Att han, som jag hävdade i inledningen, inte dumförklarar tittaren gäller alltså främst i den tekniska handlingen, men känslor uttrycks och förklaras på ett ofta övertydligt sätt. Interstellar handlar om mänsklighetens eventuella undergång, om tid, kärlek, rymden och vad det innebär att vara människa – jag önskar att han hade vågat lämna det där, i det kaostillstånd som är dess ursprung. Först då hade jag varit beredd att kalla filmen ett mästerverk. nbsp; nbsp;