Om föremål vi glömt

Det var affärernas tid. Watergate eller IB-affären kan förefalla ha varit något slags startskott, men konspirationsberättelsen hade redan tidigare successivt blivit ett credo i det kalla krigets tidevarv. Berättelserna om männen, alltid männen, som styrde i kulisser. Som såg till att inga papper kom på vift. I vilkas värd kvinnor möjligen var vackra bihang i de delar av verksamheten som tålde dagsljus.

Sådan ungefär, är den historiska kontexten till berättelsen Gentlemen. Klas Östergrens roman kom ut 1980, i en tid då den stora ideologiska striden skiftade färg. Då den decenniegamla röda revolten sakta började växla över i nyliberalt systemskifte. Gentlemen utspelas i det sena sjuttiotalet, men ser tillbaka på hela efterkrigstidens svenska historia. Författaren gör sig själv till en romanfigur, men främst handlar det om de två bröderna Morgan. Henry och Leo; beatniken och hippien. I Marcimains film spelas de av David Dencik respektive Sverrir Gudnason, Klas av David Fukamachi Regnfors. De tre männen flankeras av den mystiska Maud (Ruth Vega Fernandez), Henrys älskade.

Som ofta hos Östergren är konspirationen inte fullt uttalad. Den är undflyende, men därför desto farligare. Klas samröre med de två bröderna leder in i en härva av mystiska affärer och brutala våldsamheter. nbsp;
Östergrens berättelse tar sina omvägar. Långa anekdoter varvas med noggranna miljöbeskrivningar. Det var lika mycket en bok om det kalla krigets Sverige, som om några specifika personers liv. Denna del lyckas Marcimain väl med. Hans förmåga att i dallrande bilder återskapa just dessa tidsepoker – sextio och sjuttiotalen – etablerades redan i Call Girl och Upp till kamp

Detta blir en film om föremål vi glömt. Om bilar, kläder och dagligvaror. Om färger vi inte längre ser, om ett ljus som var det sena sjuttiotalet och ingen annan tids. Dunkelt och grått, reflekterat mot städernas alla brunputsade fasader, mot de mörka tapeterna. Men berättelsen hamnar lite i kläm i all tidsanda. Visst, att återskapa Gärdesfesten år 1970 är imponerande. Marcimain verkar så nöjd med bilderna av tidens elektriska extas att han glömmer att den inte har särskilt mycket med storyn att skaffa.

Den återges istället gärna i ljudspåret. Klas är berättare och långa partier ur boken återges i vocie-over, av en röst som tar över och låter det som sägs illustreras lite halvhjärtat av de vackra bilderna. Jag tror att mycket mer hade kunnat sägas enbart i bild. Att berättelsens mystik kunnat vävas samman med nostalgins blick på ett mer organiskt sätt. Så fungerade ju en gång Östergrens prosa. Den stora behållningen är, vid sidan av rekvisitan, David Dencik. Hans mörka blick förmår stundtals ge gamängen och posören Henry Morgan en smärta som han faktiskt saknar i boken. Men det är synd bara, att denna fascinerande gestalt inte fick ett mer fullödig berättande att fungera i.