Den lilla världens grymhet

Hon ville ha bekräftelse, vänskap och kärlek. Men det enda hon fick var uppmaningar att skriva. Violette Leduc, som i stort sett var årsbarn med väninnan Simone de Beauvoir, har dock fått en högst undanskymd plats i litteraturhistorien.

Filmiska biografier handlade en gång i tiden i allmänhet om hjältemodiga, vackra eller ädelmodiga människor. Om orättvisa öden, eller om spirituella och exceptionella människor. Gärna med en stilfull exotisering av det förgångnas miljöer. Om inte de historiska källorna passade mallen så förskönade man gärna.

Så är det kanske fortfarande i en hel del bio-pics, för att inte säga i de flesta. Men inte i Martin Provosts Violette. Här möter vi en huvudperson som helt enkelt är svår att se som annat än skitjobbig. Violette Leduc (Emmanuelle Devos) må vara ett offer för olyckliga omständigheter – fattigdom, patriarkat och moralism – men några omedelbara sympatier får inte hennes gestalt i uppgift att väcka i denna film. Hon är efterhängsen och aggressiv, dessutom konstant upptagen med att älta sin ensamhet, och det hon upplever som sin fulhet.

Hon är uppenbarligen bildad och begåvad, men när vi möter henne under brinnande världskrig har hon ännu inte inlett sitt författarskap. Hon lever i ett skenäktenskap med den homosexuelle författaren Maurice Sachs, och försörjer sig på svartabörsaffärer. Sachs övertalar henne att ersätta sina fruktlösa försök att förföra honom med att skriva. Hon skriver en roman om sin mor och skickar manuskriptet till Simone de Beauvoir (Sandrine Kimberlain), i vilken hon blir häftigt förälskad.

De inleder ingen sexuell relation. Simone ser egentligen inte ens den påflugna Violette som en möjlig vänskap. Hon ser däremot en fullkomligt orädd författare värd att stödja. nbsp; En som utan tvekan gestaltar sitt eget levda liv brutalt och rättframt. Ett levande exempel på ett offer för de maktstrukturer de Beauvoir själv analyserar i sina böcker, och som därför har förstått så mycket av förtryckets mekanismer och den borgerliga familjeinstitutionens tomhet. Av erfarenhet, och inte genom tankearbete.

Men även Leducs och de Beauvoirs relation är ojämlik. Den asketiska och intellektuella Simone har svårt att inte vara nedlåtande och distanserad när Violette visar sin ohöljda beundran. Det hör till filmens stora förtjänster att den lyckas skildra de två författarnas svårighet att kommunicera i stundtals isande kalla kulörer, samtidigt som denna brist på närhet och värme inte framstår som något problem. Så här fult kanske livet helt enkelt är. Eller var, de glåmiga och gråa skildringarna av ett Frankrike på väg ut ur ockupationen är närmast frånstötande. I den här filmen är Paris en ful stad.

Annars är själva världshistorien frånvarande, kriget till trots. För Violette tycks inte bry sig om den stora världens viktiga händelser, hon har fullt upp med den lilla världens grymheter och nöd. Och på något sätt är gör bilden av hennes egocentriska hysteri både filmen och henne själv sympatiska. Det här är ingen hjältesaga om någon som offrar sig för det goda. Snarare om hur någon som är ett offer för allt det onda inte tycks ha kraft att engagera sig i annat än det egna. Men också om hur de Beauvoirs distanserade och kyliga godhet är det som trots allt lyckas lyfta Violette Leduc till ett angeläget författarskap.