Oscarsmaterial rakt igenom

Winston Churchill menade att Alan Turing gjorde den enskilt mest avgörande insatsen för England under andra världskriget. Han (med flera) utvecklade ett system för att knäcka det oknäckbara tyska krypteringssystemet Enigma och kunde därmed förkorta kriget med flera år. Landstigningen i Normandie, till exempel, hade inte varit möjligt utan Turings insats.

Den flerfaldigt Oscarsominerade The Imitation Game ger oss en bild av andra världskriget vi mer sällan ser: kriget bakom kulisserna, i kodknäckarverkstaden. Tittarna blir ibland påminda om kriget som pågick parallellt i en rad överflödiga dokumentära krigsbilder, men överlag sitter vi som tittare med Turing och besättning framför en brummande krypteringsmaskin. ”För oss handlade inte kriget om bomber och flygattacker, vi var ett gäng nördar som satt i en liten by i södra England och försökte knäcka koder,” förklarar Turing i filmen. Det är en effektfull skildring av en man som lyckas överlista ett krypteringssystem men som står handfallen inför det mänskliga samspelet. ”På vilket sätt är kryptering annorlunda från att prata?” undrar han. Det autistiska geniet må vara en klyscha, men är ändå slående, speciellt i en film som handlar om att läsa mellan raderna.

Benedict Cumberbatch gör en strålande insats som den introverta Turing, och det blir hans hittills starkaste rollprestation. Rollen liknar på sätt och vis rollen Cumberbatch spelar i Sherlock i sin arrogans (som jag hade så svårt för), men ändå inte: Cumberbatch är här mer sårbar, naken och mänsklig. Keira Knightleys roll kommer dessvärre att falla i glömska. Ironiskt nog sätter hennes rollfigur Joan Clarke ord på den kvinnliga begränsningen: ”Kvinnor tillåts inte vara idioter”, alltså idioter, nördar, allmänt udda. Nej. Knightleys insats är inte dålig men hennes roll är ointressant. Cumberbatch söker sig som bekant till udda rollfigurer och lyckas rätt bra med att hitta dem; om det ändå vore så väl för kvinnliga skådespelare också.

Kriget blir inte någon klimax för Turing vilket jag gillar rent dramaturgiskt. Hans arbete i skuggorna erkänns först många år efter hans död och måste hållas hemligt under kriget och efter dess slut. När kriget är över bränns alla papper och istället för upprättelse döms Turing några år senare för sin homosexualitet och påtvingas en hormonbehandling som driver honom till vansinne. Det är en mäktig, märklig berättelse.

The Imitation Game är Oscarsmaterial rakt igenom: välproducerad, historiskt intressant, spännande och välspelad, men faller som så ofta på dialogen (ett annat exempel är filmen jag senast recenserade, Interstellar) där manusförfattarna försöker klämma in för många tveksamma oneliners och där dramaturgin ibland blir förutsägbar. Mycket av den tematik som jag tagit fasta på i den här texten skrivs tittaren på näsan på ett irriterande sätt. Jag önskar att filmen hade lämnat mer åt tittare att fundera på, som säg ett pussel.