Autismskildring utan framgångsformel
Regi: Morgan Matthews
SF
Nathan Ellis, Mästerskapets huvudkaraktär, har lätt för mönster, men svårt för människor. Han tycker det är jobbigt med känslor, men trivs med system. Nathan är ett mattesnille; han har autism. När han får en chans att vara med i matematikolympiaden, åker han på ett träningsläger i Taiwan. Där är han plötsligt inte så annorlunda längre.
Det, mer eller mindre, är handlingen till den oändligt frustrerande filmen Mästerskapet. Till att börja med är porträttet av autism fullständigt bisarrt. Nathans autism är en sorts blandning av social inkompetens och superkraft. Nathans föräldrar försökte övertala honom att diagnosen gjorde honom speciell, något som filmen först tycks hålla med om. Men halvvägs in i handlingen träffar Nathan en annan pojke på lägret, Luke, som också är autistisk. Varpå allting vänds upp-och-ned: ”Tänk om vi inte är speciella, utan bara konstiga?” frågar Luke. En väldigt existentiell fråga, som vore fullständigt berättigad om inte Nathan precis hade lärt sig tala duglig mandarin och spela piano i en handvändning.
Filmen faller i varenda fälla man kan tänka sig. Matematiker behandlas som en sorts utomjordisk herreras av nördar, som står över resten av mänskligheten. Nathans cyniske, bedagade men innerst inne vänliga mattelärare blir ihop med Nathans mor (som, trist nog, definieras av sina känslomässiga utspel). Nathan själv blir kär och förstår sig självfallet inte på sina egna känslor, så han söker på internet efter en vetenskaplig formel för kärlek. En klyscha på en annan.
Det skall sägas att filmen faktiskt försöker göra något med dessa uttjatade troper, något som kanske hade fungerat om den inte vore så tråkig. Halva speltiden tycks passera medan Nathan planlöst turistar runt i Taiwan. Och när någonting faktiskt händer i filmen blir det så melodramatisk och fyllt med tröttsamma utspel att man storknar.
Mästerskapet har goda avsikter, men det uppstår aldrig någon sorts jämvikt i filmen. Istället studsar den runt i en sådan fart att man som tittare till slut tappar fotfästet.
