Imponerande frånvaro av moralism

Tecknade serier och film har levt i symbios i gott och väl ett sekel. Bilder i sekvenser som tillsammans skapar berättelser. Tekniken är uråldrig men runt förra sekelskiftet kunde den tryckta pressen och de nya rörliga bilderna ge ny fart till denna visuella tradition. Utbytet mellan de två medierna skulle bli en av 1900-talets populärkulturella dominanter – inte minst i Hollywood. Seriefigurer kunde få nytt liv på filmduken, filmhjältar kunde på samma sätt omsättas i tryck.

Men vid sidan av detta breda huvudspår utvecklades på olika håll en mindre tillrättalagd flora av seriekonst. Som den amerikanska tecknaren Phoebe Glockners berättelser, vilka tycks bottna i helt andra estetiska traditioner – med referenser som popkonst och New York-punken – än Hollywoods. När en av hennes mest omtalade verk, The Diary of a Teenage Girl, nu blir spelfilm är det ett möte mellan två berättartekniker som det slår gnistor om. Det är också ett möte mellan öst och väst, mellan ett grovt närmast vulgärt tilltal och hollywoodfilmens standardiserade visuella normer. nbsp;

Här finns självbiografiskt stoff. Det handlar om hur femtonåriga Minnie (Bel Powely) hittar en egen röst i tecknandet, i utforskandet av identitet och kropp via den egna pennans arbete. Det är en frigörelseprocess från en kontext som redan tycks så frigjord som det går att bli. Mamma är vänsterintellektuell bibliotekarie i 1970-talets San Fransisco, hon leker med tidens hippiekultur. Älskarna passerar i nbsp; revy, på festerna konsumeras kokain och marijuana inför Minnie och hennes lillasyster. En väg att göra uppror är att förföra mammas pojkvän Monroe (Alexander Skarsgård). De inleder en hemlig relation som bildar stommen i berättelsen. nbsp; nbsp; nbsp;

Det går att angripa Marielle Hellers debutfilm ur olika perspektiv. Frigörelsetematiken nbsp; och den högst explicita sexualiteten i scenerna mellan Minnie och Monroe motiven är naturligtvis bland filmens mer anslående inslag. Skildringen av hippiekulturen är en briljant iscensatt fond för berättelsen. Tidens paradoxala mix av berusande frihet och förödande misär har skildrats förr, men sällan med sådan långt driven ambivalens som här. Den brutalt självcentrerade vuxenvärlden lämnar Minnie därhän. Och i sitt sökande efter bekräftelse blir hon djupt utnyttjad. Men frånvaron av moralism och entydighet när Heller (och Glockner) skildrar samspelet mellan förfall och frigörelse är imponerande. nbsp; nbsp; nbsp;

Så varför inte också fokusera formen och berättandet? Här finns ett driv och ett tilltal som med en förrädisk lätthet berättar en beklämmande historia på ett sätt som flyr alla eländets klichéer. De animerade inslagen och Minnies berättarröst – elegant motiverad genom kassettbandspelarens självbekännelser – ger ironiska och humoristiska vinklingar åt den i grunden vidriga berättelsen om vuxnas omdömeslöshet och egoism. Allt ljudsatt med ett briljant soundtrack där halvt bortglömda (Dwight Twilley eller Television) och klassiska (Mott the Hoople eller Iggy Pop) spår ger både tidsfärg och mervärde.