Vackert och melankoliskt om Zweigs sista tid

Under mellankrigstiden blev österrikaren Stefan Zweig en av världens mest lästa författare genom sina romaner om Maria Stuart, om Erasmus av Rotterdam, och om andra stora gestalter ur det förflutna. För eftervärlden har han blivit mest ihågkommen för självbiografin Världen av igår och för sina noveller, särskilt då den ofta tryckta Schacknovell.

Den historiska tematiken blir intrikat genom Maria Schraders film om författaren Zweig. En omåttligt framgångsrik populärhistoriker glöms bort, men når en renässans genom de memoarer där han sörjde det Europa i vilket han en gång blev till. Österrike innan det första världskriget, en stormakt i en del av världen vars brutala imperialistiska maktmonopol och klassamhälle kunde skymmas av bildning, konst och en gränslös inre kosmopolitism. Och nu en film som från ett annat sekel istället söker gestalta Zweigs allra sista tid, de år då han i skuggan av ett nytt krig tycktes sörja sin förlorade ungdom mer än det nya barbariet. nbsp;
Liksom memoarerna skrevs schacknovellen under hans tid i nord- och sydamerikansk exil, innan han i februari 1942 begick självmord i Brasilien tillsammans med sin hustru och sekreterare Lotte. Som jude tvingades han fly den tyskspråkiga värd där han varit en så central gestalt, men till skillnad från författarkolleger i den litterära diasporan vägrade Zweig ta en tydlig politisk ställning. Hans böcker brändes och hans vänner fängslades. Själv hävdade han envetet konstens politiska oberoende.

Det är alltså dessa Stefan Zweigs sista år som Schrader valt att ställa i fokus i sin film. Åskådaren lämnas i ganska hög utsträckning i sticket, då Zweigs bakgrund mest presenteras i förbigående. Detta är ingen traditionell biopic där vi följer en stor historisk gestalt från vagga till grav. Den som inte på förhand känner till Zweig får ingen vägledning. Istället presenteras författaren i ett rapsodiskt urval av scener där hans berömmelse och popularitet speglas mot en författarkongress i Buenos Aires, reportageresor i djungeln inför hans hyllningsbok till Brasilien eller mot vinterdagar på Manhattan i överläggningar med sin förläggare.

Dramatiken är återhållsam, det dramatiska världsläget till trots. För Zweig utgör kriget mest en olägenhet som stör hans författande, och utmanar hans berömmelse. Visst avskyr han nazismen, men han tycks mer uppfylld av allt krångel som kriget innebär än av hat. Den ständiga flykten, och all hjälp som förväntas av den inflytelserike och välbärgade författaren vad gäller intyg för visum och ekonomiskt stöd. Visst vill han hjälpa, men det tar tid och kraft från skrivandet. nbsp;
nbsp;
Zweig gestaltas stillsamt och kusligt porträttlikt av Josef Hader. Miljöer och episoder avlöser varandra utan den givna berättelsens logik som brukar utgöra den episka filmens motor. Det skulle kunna vara en svaghet, men för att skildra den gåtfulla Zweigs sista tid är det kanske optimalt. En styrka i denna vackra och melankoliska film är exempelvis att vi inte får någon riktig klarhet vad gäller Zweigs val att avsluta sitt liv. Var det av den trötthet som det korta avskedbrevet andas, eller av sorgen över en brutal värld utan synlig räddning? Eller blev den självinsikt som drabbade memoarförfattaren i schackspelet med sig själv och tiden outhärdlig? Att finna att hans verkliga jag var något annat än vad han i hela sitt liv trott? nbsp;