Krypande obehag i en värld utan sociala koder

I sin genombrottsfilm Dogtooth etablerade Giorgos Lanthimos tonläget i sitt filmskapande för en bred publik. Ett par valde där att leva hela sitt liv avskilda från samhället, och inrättade ett språk där den egna villaträdgårdens staket markerade gränsen för deras barns föreställningsvärld. En allegori för diktatur eller för regional eller nationell inskränkthet kan tyckas, men i minst lika hög grad var Dogtooth en film om språk och verklighet. Om hur föreställningar om verkligheten, bilder av den, och tecken för den, ger ramar för sociala strukturer. Men också om hur sårbart språket blir när det konfronteras med en verklighet det inte omfattar.

Språkkritiken i The Killing of a Sacred Deer är annorlunda konstruerad. I den värld där kirurgen Steven (Colin Farrell) verkar tycks allt inledningsvis likna den värld vi lever i. Det är år 2017, människor arbetar, använder mobiltelefoner och kör bil. De talar med varandra om vardagligheter i precis samma ordalag som vi gör och konsumerar ungefär samma slags varor. Men sättet de utbyter erfarenheter på skaver snart mot hur den värld vi är vana vid fungerar. Orden kommer på fel ställe. Reaktionerna på saker som sägs och händer tycks inadekvata. Som när en plågsamt stel bankett omtalas som en riktigt lyckad kväll. Eller som när Steven och hans hustru Anna (Nicole Kidman) väljer den femtonåriga dotterns första menstruation som första samtalsämne på ett sofistikerat mingelparty. Vi känner igen orden och deras betydelser, men inte det sociala spelet kring användningen av dem. Känslor och sättet att uttrycka dem på är strikt kontrollerat, men på ett sätt som gränsar till kaos snarare än till perfektion. Därför är det så svårt att förstå relationen mellan Steven och den sextonåriga pojken Martin (Barry Keoghan) när den först presenteras. De möts i lönndom i parker och på små kaféer. Är det en sexuell relation? Har de familjeband? I en värld med en komplett nollställd kommunikationspraktik försvinner de sociala koder vi är vana att tolka efter. Vardagslivets omdöme och logik får ge vika för kaos och oförutsägbarhet. nbsp;
Denna lätt skruvade logik präglar också uppbyggnaden av filmens spänningsstory.

The Killing of a Sacred Deer har kallats psykologisk thriller. Snarare är det nog att beteckna som en slags skräckfilm eller mysteriespel där spänningen mellan den nollställda realismen och de absurdistiska övertonerna skapar krypande obehagskänslor. Om filmen hade utspelats i en värld där vi kände oss hemma hade Martin kunnat betecknas som stalker eller psykopat. Men det som att sådan psykiatrisk patologi inte riktigt fäster i den värld där Steven och Anna lever, där hela tillvaron lider av en ständig kommunikationsrubbning.
Det är svårare att engagera sig emotionellt i den mardröm som Steven och Anna drivs in i än i en ordinär rysare. Kusligheterna formas inte runt huvudpersoner i vars dilemman vi kan leva oss in i, därtill är deras reaktioner på det som sker för aparta. Istället blir vi distanserade betraktare till ett tragiskt och brutalt drama av närmast mytologisk art. Obehaget blir inte svagare, men av ett annat slag än inför sådana filmer där vi kan sörja eller känna med karaktärerna. Allt gjort med en imponerande konsekvens av Lanthimos med en briljant uppsättning aktörer i de ledande rollerna. nbsp; nbsp; nbsp;