Medryckande och sympatiskt om uppväxt i 60-talets Belfast
Regi: Kenneth Branagh
Fyrisbiografen, Royal
Barnets minne som utgångspunkt för att berätta om historiska skeenden är en beprövad filmisk strategi. Greppet att visa företeelser som krig och totalitarism genom barnaögon kan få verkligheten att anta en absurd dimension, som i klassiska världskrigsskildringen Blecktrumman. Eller som i ungerska Skrivboken – där två pojkar får göra noggranna och vedervärdiga beskrivningar av samma krigs fasor – accentuera grymheterna med saklig precision.
När Kennet Branagh griper sig an sin egen uppväxt i det sena sextiotalets Belfast är han betydligt snällare. Det hade funnits motsättningar mellan protestanter och katoliker länge i Ulster. Filmen beskriver nioårige Buddys (Jude Hill) vardag under 1969. Det var det år då spänningarna växlade upp till de så kallade ”troubles”, som bakom eufemismen dolde terrordåd och strider som närmade sig inbördeskrigets dignitet.
Av detta krigs orsaker och verkningar förstår av naturliga skäl inte Buddy så mycket. Som åskådare får vi heller inte så mycket sakuppgifter att luta oss mot. I Buddys värld – familjen, några kvarter i hemstaden Belfast, skolan, tidens populärkultur – finns andra orosmoment än de skrämmande upplopp som plågar kvarteren; farfars (Ciarán Hinds) silikoslunga, den kanske obesvarade kärleken till en klasskamrat och inte minst familjens ekonomi som kanske ska tvinga dem flytta till England och de byggarbeten som finns där för pappan (Jamie Dornan).
"Få av Buddys allra närmaste tycker något annat än att katoliker också kan vara bra människor."
Buddys familj är protestanter. Det våldsamma motståndet mot den katolska proteströrelsen är de inte så engagerade i, men frågan om för eller emot sätter ändå sin prägel på vardagen. På gatorna byggs barrikader och de gånger pappa väl är hemma i stan ansätts han av brutala hot av alla de som vill att han ska ta den ställning han borde i konflikten. Samtidigt lever Buddy en barndom lik alla andra barndomar i vid denna tid – i alla fall sådana i vår västliga del av världen. Familjen må vara fattig, men ändå får han en jättesats matchbox-bilar i sitt julpaket, och hela familjen kan gå och se den fantastiska filmen Chitty Chitty Bang Bang om en flygande bil. Och precis som alla andra pojkar i filmiska skildringar av uppväxt i 50- och 60-talen fascineras Buddy enormt av rymden.
Det kan verka idylliskt. Men där finns förstås en brutal verklighet bakom familjens strävan efter att hålla sig vid liv i en tillvaro som inte bara svajar både ekonomiskt och politiskt, utan som också börjar bli farlig och våldsam. Det som kan störa i filmen är den dolda ”vi och de”-strukturen bakom familjens ovilja att ta ställning. Filmens ”vi” är varken katoliker eller protestanter, det är istället de personer som inte engagerar sig i någon sida, utan som vill se det goda i alla. Få av Buddys allra närmaste tycker något annat än att katoliker också kan vara bra människor. Det må vara en sympatisk hållning, men den gör samtidigt ett stort diffust ”de” av alla de som faktiskt står på barrikader och driver kamp.
Belfast är en medryckande och sympatisk film. Den har sin största styrka i sina skådespelare, förutom de här nämnda lyser Judi Dench i rollen som farmor. Den är filmad i vackert svartvitt foto, som visserligen strävar efter sextiotalskänslan på ett väl uppenbart sätt men som ger en passande visuell dräkt åt de slitna arbetarkvarteren.
