Skynda långsamt

Privat fotoLinnea Pyling läser sjuksköterskeprogrammet och frilansar för Ergo.

Jag lufsar sakta fram genom ett snötäckt landskap. I varje hand håller jag en banankartong som jag hämtat på min lokala ICA-affär. Eftersom att jag behöver använda dem redan när jag kommit hem vill jag inte att de ska hinna bli blöta under färden. Motvinden gör det svårt att ta sig fram fortare och hjärnan som tuggar på i hundra är inte nöjd. Den har svårt att acceptera det låga tempot, obalansen som uppstår. Irritationen sprider sig som en löpeld mellan cellerna. Jag anar att det är bråk på gång. Mycket riktigt slår huvudvärken till precis när jag kommit fram till porten och jag tänker att jag behöver skaffa mig fredligare celler. En helrenovering av hjärnkontoret hade ju annars varit något, med väggar i harmoniska kulörer. Carpe diem med stora bokstäver. Och doftljus.

Det är flyttdags vilket automatiskt innebär flyttkaos. Det börjar alltid bra med planering i god tid och långa listor på saker som ska göras. Koppar och glas riktigt badar i bubbelplast och wellpapp, jag känner mig duktig och vuxenpoängen trillar in en efter en. I någon slags förnekelse inbillar jag mig att det kommer gå bra den här gången. Det kommer inte bli någon sista minuten-packning fram till småtimmarna, inte en massa saker som tvingas hamna i kassar för att flyttlådorna plötsligt tog slut. Alla lådor kommer att vara märka och sorterade. Jag hör på avstånd flyttgudarna vika sig av skratt.

Två dagar kvar till avgång och halva lägenheten är fortfarande inte nedpackad. Svetten rinner och stressen står mig upp i halsen. Alla trådar som nu ska knyta ihop säcken hänger fortfarande löst och jag börjar tvivla på min förmåga att ens kunna få ihop själva knuten när det väl är dags. Att jag ska lämna en lägenhet som jag kommer sakna har jag inte ens haft tid att tänka på, ännu mindre har jag kunnat fokusera på det positiva med mitt nya boende. Men så finner jag långt bak i biblioteket av erfarenheter ändå ett lugn, jag har gjort detta förut och varje gång har det ju löst sig. Tillslut. Jag gör som Skalman och lägger i bromsen en aning, bestämmer mig för att skynda långsamt sista biten. Livet är trots allt ett maraton och inte en sprint, speciellt när det kommer till tjocka lager snö. I motvind.