Varför jag inte längre vill bli akademiker

När kriterier för akademisk karriär gynnar den kandidat som bäst hanterar ostabila anställningsförhållanden, inte den som skickligast kommunicerar och producerar kunskap, är det något väldigt fel inom det svenska universitetsväsendet, anser Joel Gordon Hultsjö.

Foto: Lina SvenskJoel Gordon Hultsjö är utbildningspolitisk krönikör för Ergo. Han är medlem i Vänsterpartiet och skribent på bloggen Alliansfritt.nu.

Ända sedan grundskolan har jag vetat att jag ville studera på universitet. Jag visste inte vad, men att en dag arbeta inom denna institution byggd på kunskap och merit var en återkommande dröm. I början av 2013 kom jag in på ett kandidatprogram.
50 941 kronor kostar en humaniora student inom HSTJ-sektorn (humaniora, samhällsvetenskap, teologi och juridik) enligt tankesmedjan Humtanks första rapport (07/2016). Detta är hälften så mycket som en medicinstudent. Vid första anblick kan detta te sig både naturligt och frikostigt, både medicinaren och ingenjören har ett större behov av dyr utrustning. Matematikstudenten kostar dock lika mycket som en medicinare, trots ämnets teoretiska karaktär. Detta får inte bara konsekvenser för HSTJ-studenter, utan försämrar också gravt dessa institutioners förutsättningar att anställa ny personal.

Mina första år på universitetet förflöt i naivitetens och inspirationens töcken. Jag studerade flitigt. Läste på om forskares karriärval och skrivartips. Sköt upp de svåra frågorna till efter nästa tenta. Till slut gick det hål på min naivitet, och jag mötte för första gången humanist- och samhällsvetarelektorns tyngda verklighet.
Jag läser erfarenheter på Twitter av svenska idéhistoriker och humanister som lämnar sina kortvariga lektoratanställningar för att söka lyckan i den privata sektorn. Humanister som motvilligt accepterar att de första tio åren av deras yrkesliv kommer tillbringas med helgarbete och tillfälliga anställningar på ibland så lite som ett par månader i taget. Jag har mejlat med nyblivna historiker som säger att doktorandtiden är en fullständigt unik och otroligt givande upplevelse, men som ändå inte kan rekommendera studenter att satsa på ett akademiskt yrke.

Min strävan efter en akademisk karriär överlevde min tid på kandidatnivå, men när det blev dags att söka masterprogram i idéhistoria tog det stopp. Insikten om det obegripliga slit som krävs för att överleva som akademiskt anställd inom HSTJ-fältet, slog mig plötsligt. Jag stod kvar med insikten om att jag inte skulle klara av de sena kvällstimmarna på kontoret och otillräckliga undervisningstimmar.

Trots de svårigheter som påpekats, finns det grupper i samhället som har det mycket svårare. I rapporten Jämställdhet i högskolan – ska den nu ordnas en gång för alla av Universitets- och högskolerådet 2014, nås slutsatsen att universistets självbild som en organisation byggd på merit är djupt tvivelaktig. Könsroller, maktstrukturer och ojämlikhet gör det svårare för kvinnor att komma in i den akademiska världen och stanna där. Även icke-vita forskare har svårt att känna sig hemma i det akademiska rummet, som genusvetaren Fataneh Farahanis forskning har visat. I en presentation vid Nationella jämställdhetskonferensen vid Göteborgs universitet 2014, beskrev Farahani den icke-vita forskarens roll inom akademin som ett ”alibi för jämlikhet, vars uppgift blir att undervisa resten av sin institution i frågor om ras.” De strukturella problem som jag påverkas av är alltså bara toppen av isberget.

Det sorgligaste med detta är inte att det är svårt att få en akademisk anställning, svårighetsgraden anser jag tvärtemot är en nödvändighet. Det som är skadligt i systemet är istället att studenter som drömmer om en karriär inom akademin först måste fundera på om de klarar de hårda och osäkra förutsättningarna som yrket innebär, snarare än om de kan producera bra forskning och pedagogiskt skicklig undervisning. Detta system skapar inte goda akademiker, utan bara stressade forskare och avskräckta studenter.