Drömmen om att vara en människa bland vänner
Jag fylls med billig öl, gin och en flaska vitt. Jag säger farväl till min vän Plaste och försäkrar honom om att vi snart kommer ses igen. Ute på Dragarbrunnsgatan ser jag fullsolen vandra upp mot himlen, bekymmerslöst sicksackandes mellan enstaka stackmoln. Människor strosar i helgdagshastighet, mot ån, mot forsränningen. Sockervadd, soldammiga gator, barn som sitter som fåglar på sina föräldrars axlar.
Vi kommer fram till Dombron och ställer oss till höger, nära forspassagen. Mellan en fladdrande glipa i folkströmmen ser jag rakt in i forsen. En flotte med fyra studenter närmar sig. En uppblåsbar elefant sitter i baksätet som maskot och livscoach. Kom igen nu
De kastas utför och överbord. Elefanten flyter bort. Publiken hurrar och skrattar förtjust. Deltagarna ler och simmar i land. Allt är i sin ordning.
Jag bärs bort en bit och ställs ner i Gotlandsparken, vid ån utanför Gotlands nation. Deras händer mot den solvarma bryggan. Det är tyst en stund men sen hörs Avicii spela från en portabel högtalare. ”Jag vill bara säga att jag tycker om er”, säger någon till sina vänner och höjer sin plastkopp. ”Idag är för Tim.”
Här är ån spegelblank. Domkyrkan tornar upp sig, hela tiden tycks det mig. Den är riktmärkenas riktmärke idag.
Sista burkölen som hållit mig kvar tas ut och med en liten vindpust flyger jag iväg och tar höjd. Nu kan jag äntligen överblicka hela Uppsalas blodomlopp. Solen är rakt ovanför alla nu, går självsäkert på en balanslina mellan öst och väst. Jag störtdyker mot marken vid Uppsala kyrkogård och dansar bort som en amerikansk skönhet mot Eko-parken. Vid ingången krokas jag upp mot himlen igen.
Det vimlar av människor på gräset. Filtar och skratt, någon ropar ”Nour Här är vi ” Öl spills och cigaretter tänds. Jag tänker på en Nick Drake-låt jag hörde förra året. Han sjunger längtandes om att han hade kunnat vara en lampa istället för den han är. En stol, en stövel eller en bok. Men tänk att få vara en människa bland vänner, på en filt i en försommarpark.
Det börjar skymma och parken återfår sin gröna färg allteftersom den töms på ungdom. Kvar ligger bara burkar, plastpåsar och en och annan sko. Temperaturen sjunker och jag med den. Jag landar bredvid Plaste. Han ler mot mig. Bakom honom ser jag en städare med griptång komma gåendes mot oss.
”Vi ses nästa år, Plaste. Sköt om dig.”
”Det gör vi.”
nbsp;
Disclaimer: Vädret i den berättelsen återspeglar inte nödvändigtvis (snarare tvärtom) vädret vi kommer att få på måndag.
Disclaimer två: Att Systembolaget-kassar återvinns så effektivt som antyds i slutet av berättelsen vet författaren inget om. Men man kan ju hoppas.
