Scener från Uppsala tingsrätt
Jag var och såg en rättegång för inte så längesen. Det är inget jag brukar göra, men jag börjar inse att det är när man kattlikt klöser sig fast vid sina oreflekterade vanor som det kan gå riktigt illa. Klockan 13 gick jag in på Uppsala tingsrätt och scannade schemat på bildskärmen i foajén.
Ringa narkotikabrott, ansökning om konkurs, olaga hot (huvudförhandling) och det alltjämt sexiga ”borgenärssammanträde för företagsrekonstruktion”. Inget lockade. Förutom ett: allmänfarlig vårdslöshet (huvudförhandling). Till skillnad från många andra brott är allmänfarlig vårdslöshet ett oaktsamhetsbrott, det vill säga, det krävs inte att man gjort något med flit för att man ska kunna dömas för brott. Vårdslösheten i det här fallet kan vara att man råkar orsaka en brand som sprider sig eller riskera sprida sig med fara för liv eller omfattande förstörelse av egendom.
Jag rörde mig bort mot rättegångssalen. Det var tomt på väntbänkarna i korridoren. Utanför salen satt en äldre man och tittade sig omkring, lät inte blicken riktigt fästa vid något. Jag satte mig en bit bort men inom hörhåll. Han såg nedslagen ut. Framför honom vankade en tuggummituggande man i kostym av och an. Hans försvarare skulle det visa sig. Som till sig själv, med en blick som tycktes leta efter någon särskild punkt i luften, förklarade den äldre mannen för försvararen att han aldrig varit med om något liknande förut, att han aldrig ens haft kontakt med någon domare tidigare. Salslampan lyste grönt, det var dags att börja.
Mannen beskriver hur han haft samma morgonrutin i över tjugo år. Vakna av sig själv 05:30 (den biologiska alarmklockan som finkalibreras under ett kvarts sekel). In till köket, förberedelse av två ägg i en kastrull med vatten på en spisplatta, dusch synkad med koktiden på äggen, torka sig, äta äggen, läsa i morgonbladet (kanske om de senaste lustmorden?), bege sig till arbetet på cykel.
Den här morgonen hade haft samma utkast. Upp, in i köket, äggen i kastrullen, in i duschen. Men just när han skulle kliva in i duschen började det nu att tjuta från köket. Förvirrad, med handduken fäst runt kroppen, sprang han mot ljudkällan. Morgontidningen hade hamnat för nära spisplattan. Han berättar hur han stressad och fortfarande förvirrad sträckte sig efter gårdagens tidning, rullade ihop den och försökte slå ihjäl elden. Det verkade ha fungerat.
Nyckelordet är ”verkade”, för halvvägs in i duschen började det tjuta igen. Den här gången hade elden hade spridit sig. Förtvivlat försökte han nå fram till larmcentralen.
999... Kom igen. 999 Svara då Inget svar. Några korta men fullproppade sekunder gick. Den vrålande elden sökte sig uppåt och började skölja över taklisterna som inverterade havsvågor. Efter några försök att nå fram till larmcentralen insåg han att han var tvungen att fly ut på balkongen för att inte brinna inne. Jag föreställer mig honom där, halvnaken och bedrövad, hungrig på ägg, med en hoprullad morgontidning glödande som en gigantisk cigarett i ena handen, en mobil med död ton i den andra.
Hans liv hade haft samma morgon i tjugo år, som en förvandling av ett ägg fast baklänges –hårdkokt i tjugo år, men på bara några minuter förvandlat till en enda röra. Kanske borde vi leva våra morgonliv mer med flit, med uppsåt som det heter på juridiska. Så att vi inte förhastar oss när något oförutsebart sker, så att äggen kan få koka i lugn och ro medan vi duschar.
