Vad är väl ett examensbevis?

Foto: Lina SvenskJonathan Schiess läser juridik och frilansar för Ergo.

Vad är det vi jobbar för när vi pluggar på universitet? Är det i slutändan det där examensbeviset? Det där lilla papperet som vi är övertygade ska lösa det för oss? Som det Chamberlain viftade med när han kom tillbaka från Nazi-Tyskland 1938 och belåtet utropade: ”Fred i vår tid!”

Jag måste skynda till bibblan snart och plugga inför morgondagens seminarium. Fyra delfrågor per seminarium. Tjugofem seminarier per termin. Åtta terminer plus en masteruppsats för en juristexamen. Sen kanske jag gör tingstjänstgöring. Kanske gifter jag mig. Kanske får jag barn. Kanske köper jag och bor i en låda i något familjevänligt område. Allting tycks ibland vara ett steg mot något annat, något större. Vi är uttråkade och väntar på det där andra, löftet om en räddning från tröttsamma delmål.

En tanke tog form under duschstrålen i morse som jag måste ta vara på innan den försvinner med varmvattensångorna. Just nu läser jag sporadiskt följande: Tjechovs samlade noveller, Tranströmers samlade dikter samt ett seriealbum med Kellermans Rocky.  

I ett avsnitt av P1:s Filosofiska rummet pratar deltagarna om försokraten Herakleitos och hans fragment –  en samling av de få tankar han fick ner på papper. Tankarna är, som antyds, avstyckade och ger vid första anblick inte någon helhetsbild över en filosofisk tematik. Till och med själva fragmenten är avstyckade och saknar grammatiska partiklar, vilket gör meningarna ofullständiga. Fragmenten är alltså skrivna fragmentariskt - som ett litterärt grepp! - för att spegla tankens ofullständighet och ständigt ebbande och flodande tillstånd. Sokratiska tolkare av Herakleitos insåg att ett fragment inte bara är en del av en totalitet - en större tematik – utan även en totalitet i sig självt. Totalitet-fragment blir ett och samma.

På en enda sida får jag ta del av en totalitet, i Tranströmers dikt Sommarslätt. På bara tjugofem sidor – som kan läsas under en tvättid – visar Tjechov i Damen med hunden sin skiss av en hemlig, bekymmerslös kärlek, vid avsatsen till en livstragedi. Genom bara tre serierutor visar Rocky ännu än gång sin oförmåga att klara av ett inrutat, spänningslöst, kärleksliv.

Upplyft av Herakleitos beger jag mig – ännu en gång - mot bibblan. Jag kommer aldrig igen att se en seminarieuppgift som bara ett obligatoriskt tragglande; en strof som endast en byggsten; en grubblande Rocky som bara ett smått underhållande tidsfördriv under ett toalettbesök.

Nu sitter jag på bibblan. Upp till bevis. Öppnar seminariehäftet: ”Företagsansvar vid brott”. Nej, gud vad trist! Längtar till det där examensbeviset.