Ett oväntat temperamentsfullt besök

Igår var en helt vanlig dag på tingsrätten i Uppsala, där jag extraknäcker för till-fället. Vårsolen utanför kontorsfönstret smekte husfasaden och byggarbetarna på andra sidan gatan såg ut att vara på gott humör. Ja, det fanns en sorglöshet i luften som fyllde mina lungor. Jag var helt enkelt sangvinisk (ett av de fyra temperament Hippokrates menar att människan har). Men som ni kanske redan har gissat skulle vårstämningen inte bestå, och följande episod vill jag tillägna ”my main man” Hippokrates.

Även vitkragar behöver ibland använda toaletten. Et tu, Jonathan? Ja, et jag. På vägen dit får jag ett roligt sms som jag bara måste svara på direkt. I en flytande rörelse stänger jag om mig, mentalt uppe i formulerandet av en putslustig kommentar, sätter mig ner och fortsätter knappa. Då öppnar hon dörren till toan, ja hon den söta kollegan på enhet två (vi kan kalla henne Anna Svensson). Hon hinner ta ett steg in i rummet innan hon tittar upp från sin mobil och ser mig, inte längre alls sangvinisk. Antagligen hade även hon fått ett oerhört roligt sms (kanske samma bild på en hund som springer in i ett barn?).

”Nej men gud ” utbrister hon skräckslaget och smäller igen dörren som jag tydligen hade glömt låsa. Melankolisk hastar även jag ifrån platsen, in på kontoret. Här bakom dataskärmen kan jag sitta och trycka till klockan 17, tänker jag.

Men så inser jag att kopiatorn jag använder 60 av arbetstiden står precis utanför hennes kontor. Jag måste lösa det här. Man måste väl kunna prata om det? Nej, det måste man verkligen inte, har mina vänner berättat för mig i efterhand.

Min melankoli avtar och istället börjar jag, nu kolerisk, att skriva en text till Anna Svenson på Skype, en text man kan likna vid ett manifest för förbättrandet av det mänskliga tillståndet. Det löd såhär, på ett ungefär:

”Förlåt för det som hände. Mobilsamhället gör oss alla så disträa eller hur, ha ha? Det är egentligen helt sjukt att barn ända ner i treårsåldern sitter med varsin padda medan föräldrarna typ ignorerar dem? Varför blir man ens förälder om man inte vill umgås med sina barn? Och att skolor tänker direkt att man ska ha datorer och smartphones på lektionerna. Allt nytt är inte bra. Hur som helst, jag hoppas vi fortfarande kan dricka kaffe ihop på eftermiddagsfikat och att det inte blir för stelt?”

Lite mindre kolerisk trycker jag på ”skicka”, lutar mig nöjt tillbaka och väntar. Det går några minuter. Sen svarar hon och med ens blir jag märkligt lugn och likgiltig inför världens skiftningar, ja, flegmatisk.

”Sånt som händer Men du, jag tror du menar Anna Svensson med två ’s´, jag jobbar på enhet tre.”