Det objektiva studentintresset
Vilken roll spelade universiteten för Sveriges förhållande till nazismen och Nazityskland under andra världskriget och vilka blev konsekvenserna på lång sikt? Det var ämnet för en debatt inför en fullproppad sal X i universitetshuset härom veckan. En utgångspunkt för diskussionen var paneldeltagaren Ola Larsmos bok Djävulssonaten. Ur det svenska hatets historia. Boken handlar om det så kallade Bollhusmötet i februari 1939, då en majoritet av de närvarande Uppsalastudenterna röstade för att anta en protest mot Medicinalstyrelsens planer på att ge arbetstillstånd till ett tiotal judiska läkare. Episoden har blivit känd som en skamfläck i Uppsala studentkårs historia.
Vad fick studenterna att hamna så snett den där kvällen för snart 70 år sedan? Ingen som var där, menar Larsmo, kunde undgå att märka den antisemitism som vissa talare uttryckte. Men det officiella argumentet mot att ta emot flyktingarna var att svenska medicinare riskerade att förlora arbetstillfällen. Man försökte alltså få ställningstagandet att framstå som rent studentfackligt.
Frågan fördes upp på agendan av högerextrema studentgrupper. De hade under hösten provocerats av att radikala studentrepresentanter hade vädjat till regeringen om en generösare flyktingpolitik och ville nu återställa balansen, som Larsmo uttrycker det. Framgångsrikt använde de det retoriska greppet att tala om det objektiva studentintresset i motsats i till känslotänkande, för att vinna gehör för sin egen hatiska ideologi.
Motsättningen mellan en studentfacklig linje och ett bredare samhälleligt engagemang har fortsatt att dyka upp i nya skepnader. På 1960-talet gällde striden uttalanden mot Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien och USA:s krig i Vietnam; förra läsåret debatterades om arbetarklass eller det mindre ideologiskt laddade studieovan bakgrund bör användas i kårens åsiktspolitiska dokument.
I sin bok följer Ola Larsmo trådarna från Bollhusmötet framåt i tiden, till de kalla vindar som blåste i Sverige i början av 1990-talet. Som vaktmästare på dåvarande Humanistcentrum (idag Ekonomikum) noterade han hur klottret på toaletterna, som tidigare mest handlat om sex, plötsligt hade blivit rasistiskt. I februari 1992 proklamerade Sveriges förenade studentkårer en tyst minut för Jimmy Ranjbar, som mördats av lasermannen. Uppsala studentkår deltog dock inte eftersom det inte ansågs vara studentfråga.
Vilken beredskap har kåren idag om en främlingsfientlig opinion åter växer sig stark i Sverige och i Uppsalas studentvärld? Vågar man säga ifrån, eller går principen om att bara ta ställning för det objektiva studentintresset först?
