Svårfångade attityder
Förra veckan publicerade sociologiska institutionen vid Uppsala universitet för fjärde året i rad Mångfaldsbarometern, som enligt författarna Orlando Mella och Irving Palm årligen kartlägger attityder till etnisk mångfald bland befolkningen i Sverige. De flesta svenskar är enligt rapporten välvilligt inställda till mångfald, men en tendens som lyfts fram är att andelen med i statistisk mening extrema negativa attityder ökar. Särskilt stor är ökningen bland högutbildade och kvinnor, som generellt sett har de mest positiva attityderna.
Det finns inga motsvarande uppgifter om hur många som har extrema positiva attityder till mångfald och vilka de kan tänkas vara. Att presentationen av statistiken inte förhåller sig helt opartisk i förhållande till sitt eget studieområde kan vara förlåtet. Däremot väcks frågan om den inte har väl stora anspråk.
Kartlägger verkligen Mångfaldsbarometern attityder till etnisk mångfald bland befolkningen i Sverige? Nja, strängt taget kartlägger den inget annat än hur de 805 personerna i det slumpmässiga urvalet har svarat på sociologernas mer eller mindre välfunna frågor. Huruvida respondenternas svar verkligen överensstämmer med deras attityder är mer osäkert. Dels för att de kanske inte svarar sanningsenligt, men framförallt för att vi inte har en aning om vad de läser in i frågorna.
För att ta ett exempel: 61 procent av de svarande instämmer i påståendet Alla utlänningar som begått brott i Sverige bör tvingas att lämna landet. Hade allihop svarat likadant om frågan istället hade formulerats så här?
Den politiske flyktingen och trebarnspappan Hussein, som i förrgår ertappades med att cykla utan lyse i centrala Uppsala, ska utvisas till sitt hemland Egypten, där han kommer att dömas till döden.
Knappast. Ändå är det enligt logikens lagar egentligen samma fråga, med den skillnaden att den är mer konkret och griper tag i fantasin på ett annat sätt. De flesta som svarade tänkte kanske på grövre brott och mindre dramatiska följder av en utvisning. Eller också tänkte de inte alls. Samtidigt är det möjligt att åtminstone någon av respondenterna menade just att alla utlänningar som begår brott bör utvisas, oavsett hur liten förseelsen är och oavsett vilka konsekvenserna blir. Samma svar på en fråga kan alltså dölja två eller flera helt olika attityder.
Så vilka är alternativen? En ingång finns inom hjärnforskningen. Exempelvis har forskare kunnat visa att den del i hjärnan som aktiveras när vi känner rädsla, amygdala, reagerar hos försökspersoner som får titta på ansikten med än annan hudfärg än deras egen. En intressant fråga är hur väl utfallet i sådana studier överensstämmer med de attityder människor påstår att de har.
Ett annat sätt är att titta på vad människor faktiskt gör snarare än vad de säger sig tycka. Hur ofta blir invandrare diskriminerade vid arbetsintervjuer på grund av sitt utseende och sitt namn? Skiljer sig påföljderna för invandrare som begår brott i jämförelse med svenska brottslingar? Ökar antalet våldsbrott med rasistiska motiv?
Enkätstudier är inte värdelösa - de kan peka på viktiga tendenser. Men i en undersökning som får en sådan spridning i samhället som Mångfaldsbarometern vore det på sin plats med några ord om dess begränsningar.
