Välkommen till början av slutet

Liksom med modet har jag fått för mig att livet går i cykler. Och det gör det ju till viss del – årstider, skolstart och –avslutning, förhållanden – men det jag menar är att jag ofta kommer på mig själv med att tänka ”det där ska jag göra när jag blir barn igen” eller ”nästa gång jag börjar på universitetet ska jag ha läst all kurslitteratur i förväg och kunna kursplanen innantill och strukturera upp mina veckor så bra att jag kan engagera mig i nationslivet och…” innan jag kommer på att det där inte kommer att hända. Rent intellektuellt är jag förstås alltid medveten om att man inte får några repriser i livet, men det är som att mitt undermedvetna genom de här lögnerna skyddar mig från sorgen i insikten om att något har skett för sista gången.
Jag läste en Reddit-tråd där en användare bad folk att göra henom ledsen med en enda mening. Någon hade svarat ”en gång satte dina föräldrar ner dig för att aldrig mer plocka upp dig igen.” Den kändes.

När någon dör och du har träffat den personen för sista gången förändras liksom tillvaron så definitivt från ett till noll. Du tar farväl och du sörjer. De flesta andra förändringar är inte fullt så definitiva. Dina föräldrar skulle kanske kunna plocka upp dig en gång till även när du passerat 20 om du ber dem snällt, men det skulle inte vara samma sak (och faktiskt lite creepy).
På samma sätt vet jag att det inte skulle vara samma sak att börja plugga nu igen, liksom jag vet att jag inte kommer att vilja engagera mig i någon nation igen (herregud, jag är snart 30 år ). Men nu har det gått flera år sedan jag senast slet håret över felutformade fotnoter. Mer än ett halvt decennium sedan jag bakade tveksamma bullar på Smålands nation. För lång tid för att jag ens ska kunna sörja att det tog slut. Slutet flöt bara ut i en grå massa och mynnade ut i ingenting – this is the way the studietid ends, not with a bang, but with a whimper. Eller som en sorglig Schrödingers katt.
Så istället för att uppmuntra er nya reccar (och ni som studerat ett tag också förstås) till att fånga dagen och stanna upp och lukta på blommorna – sådant ligger mig inte för – så tänker jag ge er det heta tipset att ta er tid att sörja det som varit när det är över, eller när ni tror att det är över. Så slipper ni leva i villfarelsen att katten/studietiden kanske ännu lever.
Begrav den när den tiden är kommen, men älska den medan den är här (…fan, nu blev det lite Carpe Diem ändå).