Byxor vi minns
Jeansen som aldrig var tillräckligt långa
Tänk dig att vara fjorton år 1994 och ha ett par Levi's 501:or som över röven och låren ser ut att vara måttsydda efter just dig, för att sedan sluta sig smakfullt över 80 procent av dina trendiga skor. Du vet, det där som aldrig hände. För när du äntligen hade övertygat föräldrarna om att HM:s jeans av märket Frisco skulle gå sönder efter två tvättar och att det följaktligen var värt att lägga dubbla priset på slitstarka Levi's, då insåg du att de i själva verket var måttsydda efter någon med större lår i relation till midjan. Och det där perfekta fallet över de trendiga skorna var dödsdömt från första början om du var över 1,70, och dessutom saknade trendiga skor. I cirka en vecka njöt du ändå av att gå omkring i något som inte var Frisco, sedan hade du vuxit någon decimeter till och jeansen satt som på Steve Urkel i “Räkna med bråk” (“Family Matters” på engelska, men på 90-talet fulöversatte man fortfarande titlar).
Jeansen som var alldeles för långa
Den som inte fått en överdos tillväxthormon med bröstmjölken kunde glatt hänga med i 90-talets jeansmode, om resurser saknades för något annat än Frisco så åtminstone gällande benlängden. Om man klippte upp jeansens sidsömmar ungefär en decimeter från linningen och uppåt fick man två små flärdfulla släp. Det blå, beige (under “eko”-trenden) eller varför inte knallgula jeanstyget accentuerades på så vis naturligt och alldeles gratis med lite mer jordiga färger.
Savannbyxorna
Många var vi som med avund såg de populäras stjärtar vandra förbi i Savannbyxor. Dessa byxor (i skumt, halvstrechigt tyg, med lätt bootcut och inga fickor bak) var tyvärr inte till för alla, det krävdes både string och tillhörighet i sport-/rökgänget. De fanns heller inte i “barnkroppsstorlek”
De utsvängda jeansen med flärpar/tryck och glitter
Tänk dig att man tar Crocodile Dundees kläder och klipper dem i små strimlor. Sedan använder man dessa läderflärpar som snörning nertill i ett par uppklippta jeans. Sen på med random djurhuvudstryck (kanske ett lejons) på låren och lite glitter – ta da! Svårt att se dem framför dig? Tänk dig en blandning av Anastacia-byxa och billiga jeans.
Byxorna som krävde kjol
Kanske var det någon som hade en ful röv som kom på idén, kanske var det bara risken för urinvägsinfektion som orsakade katastrofstilen kjol ovanpå byxor. Stretchvarianten kom oftast komplett – kjolen var redan fastsydd. Sedan fanns den djärvare varianten: stretchkjol ovanför jeans
Trekvarts-tightsen i vitt
Ibland kunde det kännas lite kallt för att enbart ha kjol. Tur då att trekvartstightsen fanns. Väldigt snygga med sin skärning strax ovanför bredaste delen på vaden och bra till en blommig tunika. Används även idag flitigt av ett lite äldre klientel.
Cheap Mondayjeansen
Helt plötsligt gick det att få tag på helt jävla normala jeans som satt bra på majoriteten. Som ett skänk från ovan. Ergoredaktionen har ingenting negativt att säga om deras inträde på marknaden, förutom att de kanske gav en hel generation svamp och blodförstoppning.
Bermudabadshortsen
Gärna av märket Billabong och med något typ av Hawaii-tryck tar de vid längdmässigt precis där Steve Urkel-längden övergår till tufft – strax under knät. Av någon anledning tycks många män tycka att det är legitimt att ha dessa förlängda badshorts på jobb och på stan så fort almanackan slår 1 juni. Det är det inte.
De saftiga byxorna
När Paris Hilton-eran nådde sin kulmen skulle alla som var något ha pastellfärgade, helst bebisrosa, utsvängda velourbyxor med orden “Juicy” eller “Foxy” skrivet över hela ändalykten. Var man riktigt lyckligt lottad hade man dessutom den tillhörande tighta hoodien med dragkedja som Juicy Couture – ett företag som numera tycks göra endast sötsliskiga parfymer – tillhandahöll. Givetvis skulle allt toppas med sönderblekt hår, orange spraytan och flipflops med taxklack. Egentligen var hela konceptet med Juicy-brallorna en fail i och med att de fjortonåriga bakdelarna de täckte inte var ett dugg juicy.
Kickers-/strippbyxorna
Adidasbyxan med knappar längsmed hela sidan av benet, som dessvärre ser ut att vara på väg tillbaka. Vad knappradens exakta syfte var är dock än idag höljt i dunkel. Spontant kan man tänka sig att Adidas designers hade typ Chippendales mansstrippor i åtanke – med ett snärtigt ryck i byxans framsidetyg flög de av – men det var bara dåtidens fjortisar (kickers) som tycktes köpa dem i bulk och alltid matchade dem med ett par beiga Buffalo-skor. Vi töntigare fjortonåringar, som kanske inte växte upp i närheten av en Adidas-återförsäljare, fick dock nöja oss med off-brand-varianter från Domus, med fem streck istället för tre och fejkknappar som bara var ditnitade för syns skull (= ingen strippfunktion).
Könshårsbyxorna
Ja, eller de hade varit könshårsbyxor om folk faktiskt hade haft könshår i början av 2000-talet. På den tiden tävlade man om vem som kunde har lägst midja i jeansen utan att själva härligheten syntes. Som limbo för brallor. Om underkläderna syntes var det dock en bonus – stringtrosor uppdragna i midjan för tjejer, rutiga kalsonger för snubbar. Skillnaden i könshårsbrallan för män och kvinnor var dock att männens var pösiga och avsiktligt neddregna – som att man var det töntiga, tionde medlemmen i Wu-Tang Clan – medan kvinnomotsvarigheten helt sonika saknade den översta delen av byxan, som att någon hade klippt av den. Ja, det fanns faktiskt till och med varianter av byxan som hade på riktigt avklippt överdel.
Snoddarna på benen
Hörde egentligen hemma runt 2007-2008 men hängde med ända in på 10-talet. Gärna ihop med den stripiga och långa svinto-snedluggen och det vita surfar-halsbandet. Snoddarna tog man lite på måfå, vad man hittade hemma gick bra. Typ slitna röda, blåa och gröna. Snoddarna skulle sättas på på redan för tighta jeans med klassikern “häng”. Standard var runt 10 snoddar per ben och satt från vristen till knät, så högt man orkade till benen domnade. Målet var att strypa blodtillförseln så mycket som möjligt.
