Med Fyrisån i blodet

Jag stämmer träff med Adolphson amp; Falk, eller Tomas och Anders, utanför Saluhallen och vi promenerar en stund längs Fyrisån innan vi slår oss ned på Ofvandahls för en fika. När vi ses är det nästan två veckor kvar till valborg men förberedelserna inför den årliga forsränningen har redan påbörjats.
Anders: Mitt första minne av Fyrisån var att man inte fick gå dit. Det var farligt och det gjorde den förstås mer spännande.
Tomas: Jag kommer ihåg alla de gånger man smet över isen efter Sirius bandymatcher på Studenternas. Fyrisån var också en träffpunkt, man sågs och hängde på Nybroräcket. På den tiden var ån inte särskilt inbjudande, den var skitig och det låg fullt av cyklar på botten. Nu upplever jag att den är mycket mer välkomnande.
Hur kommer det sig att ni har skrivit en låt om Fyrisån?
Anders: Vi har länge haft idén att skriva en låt om Uppsala. Ån är en sådan tydlig symbol för staden, den är dess nerv eller åder. När vi spelade på Reginateatern här i våras skrev vi låten speciellt för det tillfället, den uppskattades och vi bestämde oss för att göra en inspelning.

Idag bor Tomas och Anders i Stockholm men de har sina rötter i Uppsala, Tomas i Salabacke och Anders i Svartbäcken. Fyrisån delar Uppsala i ett öst och ett väst, en tudelning som var starkt social då Tomas och Anders växte upp; på den västra sidan bodde akademikerna och på den östra sidan bodde ’avskrapet’.
Tonårstiden i 60-talets Uppsala var en generös tid för två musikintresserade killar. Det var Beatles som gällde och de berättar om ett utbud som imponerar, The Who spelade på Liljekonvaljsholmen och The Kinks på Ängbyparken i Knivsta. Även om Tomas och Anders inte bodde långt ifrån varandra var det först när de gjorde militärtjänsten 1968 som de träffades.
Tomas: Vi var något så spännande som signalspanare för Försvarets Radioanstalt, eller FRA som det idag är känt som. Vi höll på med morse och alla möjliga signaler.
Anders: Jag tror att mitt intresse för morsesignaler hör ihop med mitt musikintresse. Det visade sig också att många av de som hade sökt sig dit var musikaliska. Allt som vi höll på med var väldigt hemligt, vi fick inte veta vart vårt jobb gick vidare.
Tomas: Vi visste ju så pass mycket som att fienden låg i östlig riktning, det kan vi väl avslöja nu, fyrtio år senare? Det var i varje fall så det började, vi lyssnade på signaler om dagarna och spelade musik om kvällarna. Där la vi grunden till all vår musikverksamhet.
Efter lumpen fortsatte Tomas och Anders att spela ihop. I början av 70-talet upptäcktes de av producenten Curre Peterson och fick genom honom chansen att komponera musiken till några av sångerskan Barbro Hörbergs texter. I slutet av 70-talet gjorde de sitt första egna album ”Nattexpressen” men det var först in i nästa decennium, på 80-talet, som de på allvar fick sitt genombrott.

Synten hade slagit igenom i Tyskland och även i Sverige ville man få in det moderna ljudet. En av föregångarna inom den nya musikteknologin var Greg Fitz-Patrick som Adolphson amp; Falk kom att börja samarbeta med. Tillsammans spelade de in en låt till radioprogrammet Eldorado 1981, resultatet blev ”Blinkar Blå” och brukar kallas för den första svenska syntsingeln.
Anders: När Blinkar Blå var färdig var jag väldigt nöjd. Jag tyckte att den lät riktigt bra, men jag trodde aldrig att den skulle slå som den gjorde.
Hur reagerade folk på det nya ljudet som ni använde er av?
Anders: I början av 80-talet var en del rätt kritiska mot synten och tyckte att den härmade andra instrument. Samma sak ansåg man om trummaskinerna att de tog jobben från trummisar. De första syntarna kom på 50-talet, men det var först på 80-talet som de började användas brett. Vi fick chansen att bli pionjärer i den digitala musikvärlden.
Tomas: Vi framhävde ju synten. ABBA använde ju sig av syntar redan på slutet av 70-talet, men de framhävde den inte.
Anders: På den tiden såg musikproduktionen ut på ett annat sätt, man gick in i en stor studio när man skulle skapa musik.
Tomas: Den musikteknologi folk har hemma i datorn idag är helt överlägsen en proffsstudio på 70-talet.
Efter framgången med Blinkar Blå valde Tomas och Anders att göra sin debutskiva på Air, ett oberoende skivbolag med kopplingar till en av bandets stora ungdomsidoler. Air hade nämligen startats upp av Sture Borgedahl som var en av karaktärerna bakom Beatles skivbolag Northern Songs. Plattan ”Med rymden i blodet” släpptes 1982 och sålde i 55.000 exemplar.
Adolphson amp; Falk hyllades inte bara för sitt sound utan också för sina texter. De sjöng om det främmande; den nya teknologin, universum och framtiden men på ett sätt som ändå fick den alienerade människan att känna sig hemma. Som artister skilde de sig på från de konventionella popidolerna. Brottet blev särskilt påfallande i en tid då många använde det estetiska uttrycket för att manifestera sin popstatus. Istället för att skapa sig en speciell look poserade Tomas Adolphson och Anders Falk på sina skivor som dem de var. Kanske var det också det som tilltalade svenskarnas hjärtan.
Tomas: När vi slog igenom hade vi fyllt 30 år och hade barn bägge två och jobb som hade börjat bli viktigare för oss. Musiken fick läggas till nätterna.
Anders: Vi kände aldrig starkt ’nu ska vi bli en popgrupp’. Hade vi slagit igenom när vi var tjugo hade vi kanske kört mer fullt ut. Men musiken och yrkeskarriären gick väldigt bra ihop ändå, även om vi fick säga nej till många spelningar. Jag kan fortfarande känna att det är häftigare att få vara med och bygga samhället än att spelas på radio.
Fanns det någon fördel med att ni var lite äldre när ni slog igenom?
Anders: Vi hade ju jobb som försörjde oss så vi behövde inte tänka på att musiken skulle försörja oss också.
Tomas: Det gjorde att vi kunde göra det vi ville, vi behövde inte vara framgångsrika.
Anders: Det blir en annan utgångspunkt när man har möjligheten att tänka ’vad vill jag göra’ istället för ’jag vill ha en hitlåt’. Man lever farligt när man börjar spekulera i hur man bäst ska tjäna pengar på sin musik, då är det lätt att man förlorar det konstnärliga.

Vårt samtal spinner iväg åt alla möjliga håll, men det återkommer egentligen alltid till en sak – Fyrisån. På sätt och vis håller de båda på med vatten i sin vardag, Anders som landskapsarkitekt och Tomas som civilingenjör.
Tomas: Jag jobbar med vattenrening.
Anders: Rent vatten är viktigare än popmusik
Tomas: Det är vårt viktigaste och samtidigt mest underskattade livsmedel. Vatten från kranen kostar två öre litern idag, men det borde kosta mycket mer.
Anders: Innan vi lägger av måste vi skriva en låt om vatten. Det var förresten en bra idé
Anders börjar genomsöka de tre väskorna som han har med sig och får upp en penna och ett block och ber Tomas att ta om det där han sa. Under tiden frågar jag vad de känner för Uppsala idag, med tanke på att de numera bor och arbetar i Stockholm.
Tomas: Säger jag hem menar jag Uppsala. När jag pratar om Stockholm som mitt hem är det mer till vardags. Mitt hem i livet är Uppsala.
Anders: Jag tycker om tanken på att man växte upp i en kunskapens stad, där kulturen stod i centrum. Någonstans är man nog lite stolt över det.
Tomas berättar mer om vattenförbrukning och Anders antecknar. Jag lyssnar med halvt öra medan de sitter och spånar idéer. De verkar ha kul. Troligen förklaringen till att de har kunnat hålla på med musik så länge utan att tröttna.

Fikat är sedan länge slut och Tomas och Anders ska vidare. Vi säger tack och hej då och jag får ett exemplar av deras singel Fyrisån. Omslagsbilden visar ett Uppsala täckt av vatten och mitt i denna vattenmängd sticker det upp cyklar – precis som Tomas mindes det från barndomen. Strax innan de går vänder sig Anders till mig och säger:
– Troligen är Fyrisån vår första låt i en vattentrilogi
På skämt eller allvar. Det vet jag inte, men det kanske visar sig om några månader.