Arkivet: Studenter mot apartheid

Apartheid och Sydafrika har engagerat Ergos läsare under åren, från systemets inrättande 1948 till avskaffandet 1994. nbsp;

Flertalet artiklar har skrivits på ämnet. I Ergo nummer 7/1984 möts vi av ett omslag som visar bilden på tre sydafrikanska studenter som har protesterat mot apartheidregimen. De är bandagerade och omplåtsrade.

Ett par sidor in i tidningen kan man läsa ”Sydafrikas svarta studenter – slåss för rättvis utbildning . nbsp;Skribenten Christer Peterson har tagit grepp om studentrörelsen i Sydafrika som kämpar mot förtrycket i landet.

”Högskoleutbildningen i Sydafrika är med få undantag åtskild mellan befolkningsgrupper, förutom att det råder en socialt skrev rekrytering.

Till de vita tekniska högskolorna och universiteten kan svarta endast antas efter att utbildningsministern själv gett sitt tillstånd.

1980 var tre fjärdedelar av de 160 000 universitetsstuderande vita. De afrikanska studenterna var 10 500, de färgade studenterna 12 000 och de indiska studenterna 16 000. Av totalt 9 378 högskolelärare var 8 041 vita och 750 hade svart bakgrund.”

Vi läser vidare att våldet vid universiteten har ökat dramatiskt. I oktober samma år ska fem studenter ha dödats efter att de ställt krav på ledningen vid Zululand university. Studenter, både vita och svarta, ska också ha häktats utan domstolsförfarande för att sedan utsättas för tortyr.

I en sidoartikel står det att Sveriges förenade studentkårer, efter ett beslut i SFS-fullmäktige, stöder kampen mot apartheid. Det ska även ha förts en diskussion om att gå med i bojkotten mot Sydafrika.

***

Sex år senare, 1990, friges Nelson Mandela efter 27 år i fängelse – varav 18 år på Robben Island. Signaturen Stefan skriver i Ergo nummer 2/1990:

”Så har det faktiskt hänt. Kanske förvånas ingen, tempot i historien har ju trappats upp, imperier faller på rad. Inte desto mindre kan det skrivas: Mandela blir frigiven, ANC (African National Congress) legaliseras. Och mer därutöver.
Restervationerna är befogade. Makten är ynklig nog att ha sin egen överlevnad som främsta mål, men ingen kan ta ifrån oss glädjen över det som hänt. Det är ett genombrott och vad än Makten hoppas på kan inget hindra friheten nu. Fallen mur ligger, det är en god lärdom från gångna månader.

[…]

Kanske händer just nu mest för den lilla grupp vita som sedan länge har ställt sig på de svartas sida. För mamman i Gazankulu (ett av ”hemländerna”) med sju barn att försörja kommer ingenting nytt att ske på än på länge.
Men för den vite i oppositionen som länge varit dubbel hemlös – inte del av den förtryckta majoriteten, men inte heller med i den vita gemenskapen – innebär detta att han gradvis kan återfå självaktningen.

Som uppvuxen i Sydafrika har jag själv alltid varit tvungen att ha en kluven inställning till landet. Helvete och himmel samtidigt. Nu anar jag dagen då sydafrikaner varken måste gråta eller skämmas för sitt land. Det blir en stor dag.”