Studentkårens svartaste stund

”Uppsala studentkårs tennishall var fylld till sista plats kvällen den 17 februari 1939. Närmare ett tusental av kårens drygt 3 000 studenter hade trotsat vinterkylan och fredagskvällens konkurrerande aktiviteter för att bege sig till det så kallade Bollhuset vid Svandammen. Men det var inget idrottsevenemang som lockade denna storpublik. I stället var det omröstning i en fråga som hade väckt ett ovanligt starkt engagemang hos studenterna. Skulle tio judiska läkare få uppehållstillstånd i Sverige och räddas från förföljelserna i Tyskland?

Händelsen skulle senare under namnet Bollhusmötet komma att betraktas som en skamfläck i Uppsala studentkårs historia. Kända nazistsympatisörer var drivande i beslutet och mötet väckte genklang i landets medier.

Men vad var det egentligen som hände nbsp;i Uppsala i början av vårterminen 39. Var det en manifestation av antisemitiska åsikter eller ville studenterna endast måna om sina framtida jobb?

En titt i Uppsala universitets kalender 1938 tyder på ett rikt studentliv. Inte minst inom det politiska området. Förutom Heimdal och Laboremus finns vid den här tiden en mängd olika politiska studentföreningar. Dels vänsterorienterade Clarté, dels ett par sammanslutningar med klara band till den nationalistiska rörelsen. Nationella studentklubben är en avfälling till höger från Heimdal medan Svensksocialistiska föreningen är uttalade nationalsocialister.

I januari 1939 föreslår regeringen och medicinalstyrelsen att tio judiska läkare ska få uppehållstillstånd och arbeta som specialister i Sverige. Uttalandet väcker genast protester från flera håll. I Stockholm demonstrerar ett par hundra farmaceuter och läkare mot förslaget. Inte heller i Uppsala låter reaktionerna vänta på sig.
Vid landskapet på V-dala nation den 3 februari fattas på initiativ av andre kurator, jur stud Birger Rydin beslut om att hos studentkåren begära allmän studentsammankomst med anledning av den hett debatterade frågan.
Enligt kårens stadgar måste en sådan begäran från en nation beviljas. Frågan om de tio judiska läkarna och intellektuell arbetskraftsinvandring i allmänhet ska alltså tas upp på ett allmänt möte. Nu startar en febril aktivitet i kårhuset.

Oron över att mötet ska bli en politisk manifestation från den ena eller andra sidan är stor och kårordföranden Lennart Hartmann är mycket angelägen om att frågan ska behandlas endast från ett studentfackligt perspektiv. Han vädjar till de politiska föreningarna att inte agera såsom sådana under mötet.

Så småningom läggs två förslag på uttalande fram. Det ena går ut på att Uppsalas studenter vill till Konungen framföra en underdånig anhållan om att den akademiska ungdomens framtid ej får äventyras genom att främmande intellektuell arbetskraft placeras på poster, som kunna besättas med välmeriterade svenska män och kvinnor.

Det andra förslaget är identiskt så när som på tillägget väl förstå vi flyktingarnas svåra läge och anse att Sverige ej bör undandraga sig sin andel i hjälparbetet.

Det är således två snarlika alternativ som står emot varandra inför omröstningen. Den principiella skillnaden är dock stor. I den ena formuleringen finns ett tillägg som ställer sig positiv till att Sverige hjälper judar och andra i nöd så länge det inte äventyrar den akademiska ungdomens framtid. Den andra ser endast till studenternas egenintresse.

På fredagens möte i Bollhuset följer också de flesta av de mer än 25 talarna kårordförandens uppmaning och håller diskussionen på en studentfacklig nivå. Jobben måste i första hand gå till inhemska intellektuella. Några talare tar dock upp flyktingfrågan. Igor Holmstedt, styrelseledamot i Heimdal, betonar de spänningar som kan uppstå om fler judar får uppehållstillstånd i Sverige: … som bacillbärare skulle dessa flyktingar föra antisemitism med sig. Däri ligger den största faran.

Det kanske mest kontroversiella nbsp;anförandet hålls av en medlem i Nationella studentklubben och Heimdal, Arvid Fredborg. Han håller med om att utländsk intellektuell arbetskraft inte är önskvärd i Sverige. Dessutom tar han upp en annan aspekt: Det allvarligaste med hela problemet är emellertid att det ej endast är ett fackproblem utan även ett rasproblem. Även en mycket måttlig invandring skulle skapa en irritation som väl ingen kan betrakta som önskvärd.

Den enda kvinnan i talarlistan Karin Westman, sedermera känd kvinnoforskare i Uppsala, går upp i talarstolen efter Fredborg. Hon ställer sig frågan om man verkligen kan skilja på kår- och rikspolitik i en sådan här fråga och konstaterar att inget av de två alternativen är särskilt humanistiskt formulerat. Om man på en utlännings antagande att Sverige som är så förmöget och lyckligt naturligtvis har kunnat göra mycket för flyktingarna, blir tvungna att svara att vi inte har vågat det med hänsyn till vår egen och våra barns framtid – så får vi stå där med skammen å vårt lands vägnar.

Också Laboremus vice ordförande nbsp;Ragnar Eriksson begär ordet. Han beklagar från Bollhusets talarstol att nazisterna och andra patologiska rasfantaster i denna fråga söka fiska i grumliga vatten och utnyttja studenternas legitima kårintresse för den politiska propagandan. Jag anser det vara vår plikt såsom privilegierade medborgare i detta land att ställa våra krafter i humanitetens tjänst.

Klockan närmar sig halv ett på natten när ordförande Hartmann och vice ordförande Eva Wennerström tvingas dra ett streck i den livliga debatten och låta den församlade skaran gå till omröstning. nbsp;
Med rösttalen 548 mot 349 röstar studenterna för den första formuleringen utan tillägget om Sveriges plikt att hjälpa.

I den liberala och socialdemokratiska pressen blir domen hård. Upsala Nya Tidning konstaterar att den segrande sidan företrätts av notoriska antisemiter och fascister medan tidningen Socialdemokraten uppgivet frågar sig om det är så här Sveriges intellektuella ungdom av år 1939 är beskaffad? Trång, småaktig och intolerant och förfasar sig över de representanter för den speciella art av ungdom som rymmes inom Führer Lindholms parti som deltagit i debatten. Den som hänsyftas är Sven Olof Lindholm ledare för Sveriges Nationalsocialistiska parti. Andra tidningar är mindre kritiska och anser att frågan varit rent facklig. I sakfrågan ha studenterna framfört fullgoda skäl för sin ståndpunkt skriver Örebro Dagblad.

Samtidigt applåderas beslutet nbsp;från flera håll. Bara någon vecka efter Bollhusmötet följer studentkåren i Lund storasyster Uppsalas exempel och antar en liknande resolution med ett starkt nationalistiskt tillägg: härtill vilja vi emellertid framhålla att en invandring, som medför att främmande element upptages i vårt folk, framstår för oss som skadlig och för framtiden oförsvarbar. Till och med nazisternas huvudorgan i Tyskland, Völkischer Beobachter, uppmärksammar de svenska studenternas ställningstagande.

Bollhusmötet har blivit en symbol för den utbredda antisemitismen i akademiska kretsar på 30-talet. Vissa anser emellertid att händelsen tolkats med förintelsens facit i hand och därför ger en orättvis bild av studenternas handlande. Icke desto mindre hade svensk media rapporterat om judeförföljelser under lång tid före mötet.

Därför kände sig studentkåren 1999, 60 år efter mötet i Bollhuset, föranledd att komma med en officiell ursäkt till det judiska samfundet.”