40 dagar efter krisen

När vi träffar rektor Eva Åkesson på hennes kontor har det gått 40 dagar sedan pressträffen då hon inför mikrofoner och kameror berättade hur glad och stolt hon var över att även framöver få leda nordens äldsta lärosäte. Konsistoriet, universitetsstyrelsen, hade gett henne fortsatt förtroende och några av de mest högljudda kritikerna hade själva avgått.

Nu är vi ensamma. Svaren låter något mindre inövade och tonen mer avslappnad: innan vi sätter igång erkänner hon att hon tidigare inte känt igen den romska flaggan som idag vajar nedanför hennes fönster för första gången. Sedan visar hon upp sin favoritpenna som döljer det periodiska systemet i en liten rullgardin.
– Jag är ju kemist.

Eva Åkesson svarar genomgående med praktiska, konkreta saker när vi vill veta hur tiden efter avgångskravet varit. Hon berättar hur man lyckats få på plats tillförordnade personer för de avgångna, att man kommit igång att arbeta med verksamhetsplanen, att det ”fungerar väl” och att man ”hjälps åt på ett bra sätt” – hur folk har ”släppt allt de har för händerna för att bidra och vara konstruktiva”. Det handlar om universitetet, om verksamheten, inte om henne. Det krävs ett ”men hur har det påverkat dig som person?” för att hon ska berätta att det varit tungt.
– Naturligtvis har det varit en väldigt jobbig period. Det har varit många tankar och funderingar, över mig själv, vad som är viktigt i livet, vad man ägnar sig åt och varför.

Den som tror att man så småningom ska få klarhet i vad som är kärnan i det som kallas rektorskrisen (se faktaruta) blir besviken: vad som egentligen varit eller är föremål för kritik är fortfarande oklart. De som krävde rektors avgång har pratat om bristande förtroende, om olika syn på vad universitetet är och hur det ska ledas, men nbsp; konkreta exempel har lyst med sin frånvaro. Inte heller under denna intervju får vi några.
– Det finns inte någon enkel, tydlig, berättelse. Det har inte varit enkelt för mig att försöka greppa och det finns såklart många olika tolkningar. Vad jag kan säga är vad konsistoriet kom fram till. Att det inte finns några oegentligheter, inga sakliga skäl för att begära rektors avgång, säger Eva Åkesson och tillägger att hon lyssnar på kritiken.
– … framför allt i de samtal jag haft sedan konsistoriets beslut.

De samtal hon syftar på är en del i arbetet med att gå vidare efter krisen. I konsistoriets beslut om att avvisa avgångskravet mot henne ingår att rektor ska arbeta med att överbrygga förtroendeklyftan. Drygt trettio enskilda samtal har det hittills blivit, med dekaner, kanslichefer och andra nyckelpersoner.
Vad pratar ni om?
– Framförallt har jag erbjudit alla att ställa de frågor de har så svarar jag så ärligt jag kan. Bland dekanerna är det ju vissa som undertecknat skrivelsen, och då är det naturligtvis så – och det gäller även andra – att om man har kritik eller synpunkter att framföra till mig eller universitetsledningen om hur vi arbetar så har jag bett dem att framföra den, säger Eva Åkesson, som menar att den biten – faktiskt – inte varit jobbig.
– När man får konstruktiv kritik på ett ärligt och respektfullt sätt är det inte farligt. För min del har det varit väldigt bra samtal och jag har lärt mig mycket om universitetet. Det har varit en mycket bra kompetensutveckling för rektor

På frågan om det spelat in i förtroendekrisen att hon är kvinna och rekryterad utifrån svarar hon enbart på det andra. Det är väntat: varje gång media påtalat det historiska i att hon är Uppsalas första kvinnliga rektor tonar hon ner det. I en Ergointervju precis efter valet fick hon frågan om hur det kändes att vara första kvinnan på posten. ”För mig känns det inte speciellt”, sa hon då – med förklaringen att hon ju varit tjej och kvinna hela sitt liv. Men att hon kommit från Lunds universitets ledning har haft betydelse, säger hon.
– Det är en tydlig aspekt. Jag kände inte till Uppsala universitet och hade inte kontakter eller nätverk. Jag skulle ha bett om stöd och jobbat på ett annat sätt, inte tagit saker som självklara. Det är inte en avgörande faktor, men det har bidragit.

En av de få konkreta sakerna i kritiken har handlat om det som kallas New public management, en samlingsterm för ett företagslikt sätt att bedriva offentlig verksamhet, som införts gradvis sedan 1980-talet. I högskolesammanhang brukar det talas om en ”varufiering” av utbildning, att det ställs krav på avkastning och att icke-lönsamma program läggs ner. Jan Lindegren, dekan vid historisk-filosofiska fakulteten som avgick när rektor inte gjorde det, har anklagat Eva Åkesson för att stå bakom detta system. Att det skulle vara så avvisar hon.
– Jag ser inte mig själv som en förespråkare för new public management, absolut inte. Och jag tror inte att det handlar om några avgörande skillnader i synen på kollegialitet och hur ett universitet bör styras.

Men känner hon igen sig i bilden av ett alltmer företagslikt och marknadsanpassat universitet? Delvis, verkar det som, även om det inte sägs rakt ut, och även om Eva Åkesson hellre för in vår diskussion på frågor om högskolans autonomi – ett område hon debatterat flitigt.

Hur new public management påverkar högre utbildning utvecklas till exempel i antologin Transformations in Research, Higher Education and the Academic Market – The Breakdown of Scientific Thought, som bland andra Uppsalaprofessorn Sharon Rider står bakom. Eva Åkesson har inte läst den, säger hon, ”men ser fram emot att göra det”.

Högskolereformen 2011 flyttade inflytande från fakulteterna till rektor och styrelse, från ett kollegialt styre till mer av vad man kallar linjestyrning. Effektivt, i enighet med new public management, men enligt kritiker har det på ett förödande sätt avskaffat forskarnas inflytande över beslut som rör utbildning och forskning.
– Förändrade villkor och krav gör ju också att vi måste förändra vårt arbetssätt. Vi i ledningen har en stark tilltro till kollegialitet, men vi ser också att det finns vissa beslut som måste fattas, krav på universitetet att agera strategiskt för att uppfylla olika mål.
Det är dessa krav jag tänker på, känner du igen dig i kravet på att anpassa verksamheten efter marknaden?
– Marknaden och marknaden… Jag skulle inte säga att det handlar om marknadens krav, snarare om skattebetalarnas i sig legitima krav på att de resurser som satsas på universiteten används effektivt, och att den högre utbildningen och forskningen på olika sätt bidrar på till vårt lands välstånd och till vårt förmåga att möte globala utmaningar. Det kravet finns ju på oss men har gjort det ganska länge.