En Noora tar plats i skottlinjen

Träffa rektor, prorektor, universitetsdirektör, vice ordförande, internrevisionens ordförande, hålla ett föredrag, delta i en paneldiskussion och träffa alla studentkårernas representanter. Puh. Gudmund Hernes ”inskolning” och första dag på Uppsala universitet är inte direkt någonting för en socialfobiker.

– Det har varit flott men intensivt. De har till och med lagt in pauser när jag ska få gå på toaletten. Men jag har blivit väl mottagen och fått lära mig mycket, säger Gudmund Hernes, Uppsala universitets nya ordförande i styrelsen (konsistoriet).

Vi träffas på eftermiddagen under en av dessa vilopauser som universitetet lagt in i hans schema. Någon trötthet märks dock inte av. Gudmund Hernes kan snarare beskrivas som vaken och lite skojig – under intervjun hinner han citera både Steve Jobs och Nalle Puh. Intresserad också. Jag får frågor om utbildning, yrkesval och framtidsplaner, samt vem som är min favoritkaraktär i Skam.

Gudmund Hernes beskriver erbjudandet om att bli konsistorieordförande som ”an offer I could not refuse”.

– Uppsala universitet är ett fantastiskt lärosäte. Och eftersom jag inte längre kan bli student, var rollen som konsistorieordförande min sista chans att få lära genom att arbeta på insidan av universitetet.

Hans tillträde har mötts av många positiva tillrop. I den annars så splittrade och kritiska Facebookgruppen Högskoleläckan har det varit idel ros, 85 gillamarkeringar följt av kommentarer som ”amazing” och ”Åh så roligt. En ordförande som kan forska ”. Och ja, det är svårt att inte imponeras av Gudmund Hernes akademiska karriär. Efter att ha hört tre gästföreläsare som ung student blev han intresserad av det då relativt nya ämnet sociologi. När utbildningen var avslutad åkte han till John Hopkins University i USA för att doktorera. Några år senare disputerade med en avhandling om maktförhållandena i det norska Stortinget (riksdagen). Vid 30 års ålder blev han professor i sociologi. Hur kunde det gå så snabbt?

– Jag brukar säga att när jag kom till universitetet i Bergen efter intensiva studier i USA, kunde vem som helst bli professor. nbsp;

Blygsam. Han har dock inte bara verkat i Norge utan även i USA – som forskare vid Harvard i två perioder och vid Stanford, där han än idag befinner sig som gästforskare en månad om året. Gudmund Hernes specialområden är matematisk och politisk sociologi, men hans forskning har spänt över ett brett spektrum och berört frågor som social ojämlikhet och dess reproduktion, hur makt samverkar mellan olika samhällsinstitutioner och medias makt. Lägg där till nytolkningar av Weber, Marx och ett flertal icke-vetenskapliga skrifter, som till exempel hans böcker baserade på Murphys lag – om varför allt som kan gå fel, faktiskt går fel. Han har också gett ut en kokbok med recept för mikron. Men när jag ber om ett recept ur boken från 1986 tar det stopp.

– En mikrovågsugn är snabb och bekväm, men ingen kulinarisk höjdare. Till nästa nummer kan du få recept på en apelsinkyckling som inte tar så mycket längre tid

Vi återvänder till temat makt. Redan under studietiden i Oslo var han engagerad i Arbeiderpartiets politiska studentförening och 1990 klev han på allvar in i politiken då han blev kyrko-, utbildnings- och forskningsminister. Under hans tid i Gro Harlem Bruntlands regering genomfördes två stora reformer inom skolan. Det var framförallt Reform 94, som ledde till mer teori och högskoleförberedande ämnen på de gymnasiala yrkesutbildningarna som i efterhand fått kritik i stil med: varför ska en bilmekaniker behöva läsa så mycket teori?

Men Gudmund Hernes tycks inte vara rädd för att debattera eller motta kritik. När jag läser på inför intervjun beskrivs han – med viss glimt i ögat – som en person som varit i klammeri med de allra flesta. Feminister, norska marxister, sociologer och historiker. Dessutom står att han älskar att hata ekonomer, särskilt de som sitter i finansdepartementet.

– Ja men det är bara för att jag tycker om att argumentera. En fråga blir ofta bäst när den dras till sin spets. Den som tror på demokrati tror på motföreställningar.

Kommer ditt ordförandeskap att orsaka tidningsrubriker?

– Nej, jag har inte tagit jobbet för att hamna i tidningen. Det är ju skillnad på ett beslutsorgan och ett seminarium. Och besluten som tas är ju inte enbart mina, min uppgift är snarare att vara representant för de beslut som fattas i konsistoriet.

Gudmund Hernes tror heller inte att hans tydliga politiska bakgrund kommer att innebära några problem i konsistoriet. Han drar paralleller till de nordiska parlamenten:

– Där är nio av tio beslut enhälliga. Och i de fall där det råder väsentliga oenigheter, får man helt enkelt leva med dem.

Det har riktats kritik mot tidigare ordförande Carola Lemne, för att hon haft för starka kopplingar till näringslivet och verkat för dess intressen. Tror du att du kommer få möta liknande kritik, fast från andra hållet – det vill säga att du inte är tillräckligt näringslivsförankrad?

– Ställer man sig i skottlinjen får man räkna med kritik, säger Gudmund Hernes, och fortsätter:
– Universitetet har en dubbel roll. Å ena sidan är det en samhällsinstitution som måste vara i kontakt med det övriga samhället. Å andra sidan måste det vara självständigt, oberoende och kunna sätta sin egen forskningsagenda.

Han är dock noga med att poängtera vikten av grundforskning. Gudmund Hernes exemplifierar med en mängd upptäckter som kommit mänskligheten till gagn, tack vare att forskarna fick välja fritt vad de ville studera. Han menar också att värdet av grundforskning oftast visar sig tio, eller kanske hundra år efter att en upptäckt gjorts.

– Visst måste man satsa på tillämpad forskning, men det får inte ske på bekostnad av grundforskningen. Precis som man inte bör sträva efter kvartalskapitalism bör man heller inte fokusera på kvartalsforskning.

Han hänvisar till Stanford Universitys nya hashtag nbsp; TheNextGreatDiscovery vars motto lyder ”många av dagens största innovationer, bygger på grundforskning genomförd för flera decennier sedan.” Sedan avslutar han med några väl valda ord till näringslivet:

– Jag skulle vilja citera Steve Jobs, ’A lot of times, people don’t know what they want until you show it to them’ – det gäller också näringslivet själv.

Gudmund Hernes återkommer till universitetens hotade roll. Han menar att vi är inne i en tid då fakta förnekas, även av starka myndigheter. Insamling av viktig data om till exempel klimat stoppas och lämnar plats för konspirationsteorier. Normerna för rationell debatt och vetenskaplig metod undergrävs.

– Allt detta gör universitetens uppgift både viktigare och svårare och ställer krav både på personal och studenter att ta ett större ansvar, akademiskt och moraliskt. Universiteten måste hålla ihop och försvara sina värderingar.

Apropå att hålla ihop och stå enade kommer vi in på frågan om kollegialitet som varit uppe för debatt en hel del det senaste året. Tidigare ordförande fick motta mycket kritik då många ansåg att hon försökte strypa lärarnas och studenternas inflytande i rektorsprocessen. Gudmund Hernes säger att han först måste bli mer insatt i hur det fungerar vid Uppsala universitet innan han kan säga något förnuftigt om det kollegiala inflytandet här...

– Men om Uppsala är som andra universitet, består det av många enheter med autonomi där dagliga beslut fattas av rektor, dekaner, professorer och studenter. Det är mer som ett ekosystem, än som en armé som styrs från toppen.

Hur står det då till med Gudmund Hernes vetskap om Sverige? Han säger att kunskaperna om den svenska universitets- och högskolepolitiken är ett ”work in progress”. Jag passar på att dra den klassiska frågan om vilket land som egentligen är bäst på området. En löst baserad fördom skulle ju kunna vara att man i Norge har mer resurser att satsa på utbildning. Men den frågefällan faller Gudmund Hernes inte i.

– Mitt första uttalande kommer inte att vara att Norge är bättre än Sverige Uppsala universitet rankas högre än Oslo och inom mitt eget område har jag lärt mig en hel del av mina svenska kollegor.

Han sneglar på klockan, nästa möte väntar med vd:n för Uppsala Akademiförvaltning. Under den korta intervjun hinner jag endast ställa några följdfrågor till de långa svar som jag redan fått från Gudmund Hernes på mail. Så här i efterhand är jag tacksam över hans tidsbrist och envishet att inte ta hela intervjun ”live”. Han pratar fort, ganska avancerat och på norska. Visserligen inte den svåraste varianten, men tillräckligt krånglig för att jag ska be honom översätta vissa ord. Skam har hjälpt föga. Han frågar vem som är min favoritkaraktär i serien. Frågan blir hängande, känns jobbig att svara på till en sociolog. Så mycket identitet som avslöjas.

– Jag har inte hunnit se den senaste säsongen, men min favoritkaraktär hittills är Noora, säger Gudmund Hernes innan han går vidare med sin rullväska i handen och nyckelband som en svångrem runt halsen.