Foto: Sandra GunnarssonAsal Gohari, Filip Jovicic, Roosa Porthén och Andrea Byding kandiderar i höstens val för olika partier. De är eniga om att det är både krävande och givande att varva politiskt arbete med studier.

Valbara utan kostym och grått hår

För vissa sträcker sig det politiska engagemanget längre än till att dela artiklar på Facebook och masa sig till vallokalen. Ergo har träffat fyra studenter som på sidan av sina studier även kandiderar i valet nu på söndag. Hur hinner de med? Vad får högsta prioritet? Och hur vågar man som ung föra fram sina åsikter bland äldre politikerrävar?

Fakta

Andrea Byding kandiderar till riksdagen för Miljöpartiet
Asal Gohari kandiderar till kommunfullmäktige för Socialdemokraterna
Filip Jovicic kandiderar till regionfullmäktige för Liberalerna
Roosa Porthén kandiderar till regionfullmäktige för Moderaterna

Jag stänger ner Twitter och beger mig till Botan där jag stämt träff med fyra studenter som valt att lägga lite mer tid på politiken än att trycka hjärta i en app lite då och då. En efter en droppar de in på cykel. De kramar om varandra och det tycks inte finnas något agg dem emellan trots att de kandiderar för olika partier i årets val. När vi sätter oss ner och börjar prata blir det också tydligt att de delar många erfarenheter kring sitt engagemang.

De har alla varit aktiva inom ungdomsförbunden sedan gymnasietiden vilket inte bara gett dem färdigheter på den politiska arenan, utan bidragit med viktiga verktyg när det kommer till de nuvarande studierna. Asal Gohari som läser juridik konstaterar att vissa kurser varit lite enklare än andra.

– När vi läste förvaltningsrätt hade vi en kursbok som handlade om hur kommunen funkar. Vissa i klassen var lite osäkra på det där med nämnd och kommunfullmäktige. Det hade jag redan med mig och det var jätteskönt, säger Asal Gohari.

Förutom rena faktakunskaper berättar de också om färdigheter de fått genom att organisera kampanjer och leda projekt.

– Inom politiken har jag lärt mig att man inte kommer fram till det bästa politiska förslaget direkt. Samma gäller med uppgifter i skolan, jag har fått ett större förtroende för min förmåga och blir inte lika orolig som förut inför en uppgift jag inte gjort tidigare, utan tänker ’we will get there’, säger psykologstudent Roosa Porthén.

Samtidigt som deras engagemang lärt dem en hel del, har de även kunnat dra nytta av sina studier i politiken.

– Genom psykologin har jag fått en annan förståelse för varför konflikter uppstår och hur man ser på sina motståndare, säger psykologstudent Filip Jovicic.

För Andrea Byding, som läser pol kand, har statskunskapen gett värdefull historisk bakgrund. Även andra ämnen har varit intressanta.

– Jag läste ekonomi och det var nyttig för att förstå mer av andra partiers tankevärld, säger Andrea Byding.

De är alla unga, ingen är över 22 år gammal. Att ge sig in i ett parti och våga uttrycka sin åsikt bland många äldre trots att man inte är ”fullärd” är något som de fått tampas med. De skojar lite om att de inte tas på lika stort allvar som den som sitter med ”kostym och grått hår”. Detta kan vara både skrämmande och peppande.

– I början har man en bild av att de äldre är så himla kompetenta och att man själv inte kan någonting. Det kan vara lite kul att motbevisa den bilden. Jag har varit med om att äldre partister tittat på mig och bara, ’va, kan du det här?’, berättar Roosa Porthén.

Filip Jovicic är inne på samma spår. Han menar att det finns en föreställning om att unga politiker endast vill driva frågor som rör unga. Något som han aktivt försökt motbevisa.

– Jag har jobbat mycket med att försöka bli kompis med de äldre, för att de ska förstå att jag också kan bedriva seriös politik även om jag diskuterar galna liberala idéer med LUF ibland, säger han.

Samtidigt kan viljan att visa sig kompetent genom att ta sig an massa uppdrag vara problematisk. Engagemanget vid sidan av studierna frestar på och de har alla tvingats fundera över hur mycket de egentligen är beredda att offra. Filip Jovicic berättar att han kraschade förra hösten då han gav sig på att försöka jobba parallellt med studier och politik.

– Nu har jag försökt bli bättre på att prioritera – ett engagemang ut, ett engagemang in. Jag har insett att man inte kan tacka ja till allt, även om det är kul och man verkligen brinner för frågorna.

Asal Gohari har upptäckt att hennes schema är så späckat att hon till och med måste planera in vila. En lösning för henne har varit att sänka kraven på sig själv.

– Jag gick ut från gymnasiet med toppbetyg. På universitetet kan jag inte bibehålla samma ambitionsnivå och samtidigt vara engagerad i politiken. Jag kan inte bli gråtfärdig om jag inte får toppbetyg. Jag har insett att jag inte kan kräva mer än mitt bästa, och det har hjälpt mig.

Engagemanget i politiken
är till största delen ideellt, vilket de ser som problematiskt. På ett åtta- till femjobb är det lättare att sätta gränser. De tycker sig också se en trend där allt färre unga vill engagera sig politiskt, vilket leder till att färre får göra mer. Samtidigt har de alla börjat reflektera över sitt engagemang och försökt hitta en hälsosam balans.

– Vi blir ju aldrig klara med uppgiften att förbättra världen. Därför är det viktigt att sätta gränser. Det är bättre med trettio års lågintensivt engagemang, än fem års superintensivt, säger Andrea Byding.

Om de tvingas välja, säger de alla att studierna prioriteras högst. CSN måste in då det politiska engagemanget i dagsläget inte betalar av sig i cash. De är också eniga om att det är bra att ha en utbildning att falla tillbaka på.

– Jag måste känna att jag har något att landa i om jag någon gång skulle känna att jag är klar med politiken.
Dessutom utgör juridiken en stor del av politiken, säger Asal Gohari.

– Att vara politiker är ju oftast inte ett yrke. Därför är det viktigt att ha en utbildning att stå på, en försörjning som inte bara handlar om att ha makt, inflikar Andrea Byding.

Därmed inte sagt att det politiska engagemanget saknar vikt. Tvärtom kan det vara ett värdefullt komplement att ha mellan tentaplugg och PM.

– Man studerar för att förhoppningsvis få jobba med något meningsfullt när man är 30 år. Men genom politiken får jag det redan nu – jag känner att jag gör nytta trots att jag inte lönearbetar, säger Andrea Byding.