Foto: Lina SvenskSusanna trivs bra i sin korridor som ligger i stiftelsen Ansgarsgårdens studenthem. "Det är skönt att bo med andra i och med att jag kommer direkt hemifrån", säger hon.

Susanna Wärmegård, 19 år

Foto: Lina SvenskSex snabba:

Favoritnation?
VG! (Västgöta nation)
Bästa budgetmaten?
Efter säsong! Kikärtor, nu på hösten är allt med rotfrukter toppen.
Bästa filmen?
Les Misérables
Bästa boken?
Älskar Harry Potter-serien, men Game of Thrones är väldigt bra skriven. Just nu läser jag De obotliga optimisternas klubb, som är toppen bara genom titeln.
Bästa TV-serien just nu?
Vänner är alltid bra!
Ser fram emot mest just nu?
Att få komma på plats här i Uppsala och få in en vardag.

Liksom de flesta studentkorridorer klockan ett en vanlig tisdag är det inte mycket liv i den där Susanna Wärmegård numera bor, när vi slår oss ner i det gemensamma köket. En kruka yvig färsk basilika, en radio i retrostil och en färgglad, om än lite solblekt, vimpelgirlang ramar in ett stort fönster och ger rummet en nästan ”bloggig” look, helt olik merparten av de studentkorridorer jag passerat i mitt liv. Var är kassen med månadsgamla stinkande konservburkar, det odiskade kastrulltornet och lukten av baconfett som fastnat i en fläkt som inte tvättats på tre år? Kanske är det för tidigt på terminen. Eller så beror det på att Susanna bara delar köket med tre andra.
– Det är en väldigt gosig korridor. När jag står och lagar frukost kommer det ofta någon annan som man kan käka frukost tillsammans med. Det är skönt att bo med andra i och med att jag kommer direkt hemifrån och det är mysigt att det är en så liten korridor så att man lär känna alla, säger hon.
Susanna är nybakad student från gymnasiet i Tidaholm. Hon menar att hon inte såg någon poäng i att avvakta med studierna till förmån för ett sabbatsår. När man vet vad man vill plugga – varför vänta?

Civilingenjörsprogrammet i molekylär bioteknik bockade av de flesta önskemålen på hennes lista över vad som utgör en rolig och intressant utbildning och sedan hon började har hennes val bara känts mer och mer rätt. Motiveringen bakom hennes programval sträcker sig dock längre än till rent intresse. När Susanna var tre och ett halvt år fick hon diabetes och när hon gick i sjunde klass kom hennes bror på att hon i framtiden borde forska om sin sjukdom. Sedan dess har hon jobbat mot just det målet.
– Jag skulle nog gärna vilja jobba med tekniken i kroppen. Till exempel som den här...
Susanna drar upp sin tröja och visar en rund, vit bricka, ungefär tre centimeter i diameter, som sitter fast på hennes mage.
– Det är en blodsockermätare som informerar mig om hur högt mitt blodsocker är. Utvecklingen av teknik är nog det som har gjort mest skillnad när det kommer till hjälpmedel för diabetiker och har gjort jättestor skillnad för mig. Sjukdomen finns ju alltid med mig överallt och den fungerar som en drivkraft. Jag vill jobba mot att andra människor ska slippa lida av den här sjukdomen i framtiden.

Susanna ler sig igenom nästan hela intervjun, men när ämnet inspark kommer på tal skiner hon upp lite extra.
– Det var helt fantastiskt! Jag tror att teknologen har den bästa reccemottagningen i Uppsala. Jag var lite orolig innan jag kom hit, men det var bara roligt. Jag skulle nästan vilja vara recce nästa år också bara för att få vara med om mottagningen igen.
Hon berättar om regler kring teknologernas overallbärande som hon fått lära sig (”De får bara tvättas om du själv är i dem”) och om den speciella relation reccarna fick till Rekå, Uppsala teknolog- och naturvetarkårs insparksledare.
– Under insparkens finaldag cyklade vi till ett ställe en bit utanför stan där vi för första gången fick hälsa på Rekå då de använde sina riktiga namn. Man hade så blandade känslor inför det där. Samtidigt som vi hade umgåtts och haft kul med Rekå i två veckor hade man en oerhörd respekt för dem och visste inte ens vad deras riktiga namn var. Det var lite som att få ta del av en stor hemlighet den sista dagen.
Hon säger att hela insparken byggde på frivillighet och att reccarna bara var med på de aktiviteter de själva ville.
– Men jag valde att vara med på nästan alla bara för att det var så himla kul!
Det där med att inte vilja missa något tycks vara genomgående för Susannas inställning till studentlivet och hon är, som hon själv uttrycker det, ”duktig på att engagera sig i saker”. Hittills har hon gått med i UTNs orkester Tupplurarna (”Jag spelar klarinett”), anslutit sig till nätverken Genius Uppsala och SIV för kvinnliga ingenjörsstudenter och anmält sig som företagsvärd på UTNs karriärsmässa Utnarm i november. Ikväll ska hon dessutom jobba i baren på Västgöta nation.
– Men framför allt gillar jag att ömgås med människor när jag är ledig, säger hon, och släpper igenom en knappt märkbar västgötska.