Foto: Lina SvenskMaximilian Hansen, 29, sitter i soffan i det han menar är Reginateaterns bästa rum. Vid fototillfället har precis den första workshopen i årets upplaga av Swedish International Improv Festival dragit igång.

Arkeologistudenten Maximilian

Foto: Lina SvenskFem snabba:

Bästa studieplatsen?
Letar fortfarande.
Bästa sättet att koppla bort studierna?
Resa någonstans.
Tråkigaste kursboken?
Vi har bara rolig litteratur...
Lunchlåda eller köpt lunch?
Oftast dyrköpt.
Ditt bästa guilty pleasure?
Choklad!

Läs första intervjun med Maximilian här!

Det där med att han skulle komma tillhöra ”det lite äldre gänget” i klassen med sina 29 år (en gissning från hans sida när vi sågs innan höstterminen 2016 hade dragit igång) visade sig inte stämma. Maximilan Hansen är nu inne på sin andra termin av kandidatprogrammet i arkeologi och antik historia – sin andra termin som universitetsstuderande över huvud taget – och åldersglappet mellan honom och hans kursare är inte ett dugg påtagligt, om ens existerande.
– Åldersspannet ligger typ mellan 18-35, många fler i min ålder än jag trodde, säger Maximilan.
Han berättar hur hans första tid som student har varit; hur roligt det har varit att få lära sig och hur han under vissa föreläsningar nästan får glädjetårar i ögonen över hur lyxigt det känns att få ta del av allt. Lite av en ”poster boy” för högre studier. Men helt utan väghinder har resan förstås inte varit.
– Jag lämnade in en omtenta igår. Det var jättedrygt. Jag hade ett utkast redo vid första tentatillfället, med all information och alla källhänvisningar. Det enda som återstod var att sätta ihop det, men jag fick någon typ av writer’s block.
Själva kuggandet i sig var kanske inte så farligt, men rädslan över vad det skulle leda till var desto mer överhängande.
– Jag har fått boende hos Studentstaden. Så rädslan var att om jag skulle kugga även omtentan så skulle jag inte få tillräckligt med poäng och därmed inte få CSN och så skulle vi bli utslängda på gatan. Jag satt med ångest och en klump i magen när jag skrev omtentan, tills jag kollade upp hur det låg till och insåg att riktigt så illa är det kanske inte.

Det är i skrivande stund tre veckor sedan Maximilan och hans flickvän flyttade in i en studentlägenhet i Eriksberg. Liksom han sa förra gången vi sågs, då han var inneboende hos en kompis, så ordnade det sig med bostad. Det nya bostadskösystemet, som han innan beskrev som ”helt fruktansvärd”, visade sig vara till hans fördel då Studentstaden flyttade över sitt bestånd till kön. Även prognosen att CSN-lånet och -bidraget skulle ge honom mer pengar än tidigare har visat sig stämma; Maximilians digra reseintresse har inte behövt stryka på foten för att han lever på studentbudget (och extrainkomst från fiskdisken på Ica).
– Jag har fått välja bort en del resor, men sedan vi sågs har jag varit i London och Ghana och efter festivalen åker jag till New York.
Festivalen han refererar till är SWIMP, Swedish International Improv Festival, som vid intervjutillfället anordnas om en dryg vecka. Maximilian är en del av improvisationsgruppen Teater Prego och har varit med och grundat festivalen. Jag undrar om det har hjälpt honom i studiesammanhang, när man tvingas hålla presentationer och dylikt, att han sysslat så mycket med improv.
– Ja, jag tror jag har haft jättemycket nytta av min erfarenhet med improvisation. När jag var yngre var jag jättenervös för att hålla föredrag, men det känner jag inte alls nu. Det kan förstås vara en åldersgrej också, men jag känner ingen ångest för att tappa bort mig eller säga fel.
Inför improvisationsframträdanden kan nerverna fortfarande göra sig påminda dock.
– Men nervositeten har ändrat karaktär genom åren. När jag läste på Bolandgymnasiet blev jag pissnödig varje gång jag skulle framträda och fick fjärilar i magen fram till jag hade sagt några repliker på scen. Numera handlar det mer om att jag till och från tänker att jag inte är rolig längre, att jag förlorat min humor, eller att jag ska missa uppenbara grejer. Jag blir rädd att jag ska minnas helt hur man improviserar eller gör när man står på scen. Men det är nog en vanlig rädsla.

Och så då till frågan – är det arkeologi som gäller nu? Är det Maximilians grej?
– Jag vet inte faktiskt. Det är jätteintressant, men framför allt så tycker jag att det lär mig väldigt mycket om nuet, vilket överraskade mig. Utbildningen är väldigt tvärvetenskaplig och det är spännande att se mönster och likheter i hur det var för 3000 år sedan och idag och att förstå varför vi gör vissa saker. Det finns många olika potentiella yrken efter utbildningen. Jag har några tankar, men jag vet ännu inte vad som är realistiskt och genomförbart.
Fortsättning följer.