Om alltings slut och ingets början
Det är mycket som tar slut i maj, mycket mer än i december. Men det smyger sig på mer så här års. Skymt bakom grönska och immiga roséglas får vi gå sönder tillräckligt för att tvingas pussla ihop oss själva igen till hösten.
Nästa vecka börjar gymnasieungdomarna ta studenten. Minns ni hur det var? Tiden där precis innan, när allt var glittrigt och porlande. Speciellt för att det var sista gången. Festerna, lektionerna, luncherna. Alla grät på vårt utspring, minns jag. Alla utom jag. Jag minns att jag försökte, kände mig kall och okänslig som inte var ledsen. I efterhand har jag insett att min nostalgi har gjort sentimentalitet överflödig.
I år innebär maj för mig att jag säger hejdå till en nationsförening som varit en stor del av mitt liv sedan jag var tjugo år. När våren blir sommar så lämnar vi saker bakom oss. Vissa år mer, andra år mindre. Faser i livet avslutas men utan att nästa påbörjas. Istället hamnar vi i det vakuum som är juni till augusti. Tiden då allt ska hända men samtidigt står still. Maj är alltings slut men ingets början.
Som student får man alltid höra att man ska njuta av sin universitetstid. Ofta från släktingar eller bekanta i medelåldern, vars ögon blir dimmiga av nostalgi och lätt avund när de pratar om det. Trots att det inte alltid är lätt att faktiskt njuta av studietiden mitt bland tentaplugg, framtidsstress och ekonomisk ångest så ligger det nog något i dessa uttalanden. Brukar ni någonsin stanna upp och bara låta ert befintliga tillstånd sjunka in? Det finns något fint och behagligt i att bara låta sig själv existera.
Ibland kan jag uppleva så mycket kärlek till en situation eller ett umgänge att det känns som sorg. Det liksom värker i bröstet, en saknad av något som jag är mitt i. Det är en känsla som går att rama in. Plocka fram år senare och le nostalgiskt åt. Framförallt tror jag dessutom att den hjälper dig att släppa taget, när det väl är dags. Du har redan hanterat sorgen som en del av något mer. Bearbetat förlusten långt innan den är ett faktum.
Missförstå mig rätt nu. Jag säger inte att man borde gå runt och sörja det man har innan det gått förlorat - snarare tvärtom. Du behöver inte alltid uppskatta ditt panikplugg på Engelska Parken innan 15 hp-salstentan eller bakfyllan efter vårbalen. Bara glöm inte att känna allt. Nostalgi är smärtlindringen du behöver för att undvika sentimentaliteten vid ett plågsamt avslut.
Om ni läst så här långt så inser ni nog att jag är smått galen. Men jag tänker att det är värdefullt för alla att reflektera över hur närvarande man faktiskt är i sitt eget liv, och är det något som eggar på reflektion så är det väl ändå avslut? Så vad skapar mer reflektion än maj, som månaden av alltings slut?
Så till alla er som i veckorna går sönder på ett eller annat sätt - kom ihåg att det inte är någon fara. Det händer oss alla. Nya skärvor som behöver limmas och lagas varje år blir bevisen på årens gång. De syns i ärren från när vi ramlade på grusvägar som små, i skrattrynkorna runt ögonen som blir allt djupare, i vår förståelse när någon anförtror sig till oss. Skärvorna är allt vi skapat och lämnat och drömt och missat - den krackelerade helheten som är livet.
