Oväntade perspektiv ger nya tolkningar av gamla texter
Jesper Svenbro
Fjärilslära
Albert Bonniers förlag
Men att även den moderna kapitalismens begreppsapparat har samma lantliga ursprung; kapital från summan av de huvuden herden räknade in om kvällen, och ?ränta? från boskapens sexuella avkomma, är kanske inte lika allmänt känt. Åtminstone inte med denna fåkunnige läsare som måttstock.
Roande etymologiska paranteser av detta slag finns det gott om i Jesper Svenbros nya essäsamling Fjärilslära , en bok som undersöker hur själva läs- och skrivakten figurligt kan iscensättas i dikten - hur diktens motiv kan komma att tjäna som en metafor för diktandet, en allegori över sin egen tillblivelse. För att ta ett av Svenbros många exempel, och fortsätta på den inledande jordbruksmetaforen, kan till exempel Vergilius lärodikt om lantbrukets olika områden, Georgica , mycket väl läsas som självreflekterande metapoesi istället för som den idealiserade skildring av bondelivet vi är vana vid. Genom att så att säga själv utöva jordbrukets metod i sin beskrivning av denna metod, blir Vergilius beskrivningar av bondelivets olika situationer också giltiga om den egna dikten. Det officiella ämnet tjänar på så sätt som en täckmantel för att diskutera den egna verksamheten med alla dess problem och möjligheter.
Metapoetisk språkmaterialism av detta slag brukar väl annars mest förknippas med modern poesi, men Svenbros syfte är just att visa att den har en betydligt längre historia än så, och återfinns redan hos diktare som Pindaros och Sapfo. Och att det metapoetiska inslaget var ett självklart sådant unde ? alltså en fortsättning på Svenbros förra essäsamling Myrstigar . I likhet med föregångaren är det fråga om rafflande läsning, ett slags filologisk pusseldeckare, där språkdetektiven Svenbro med sina vidsträckta etymologiska kunskaper öppnar upp nya, oväntade perspektiv på texter vi av gammal vana fixerat vid en viss tolkning. Men denna gång kliver han också utanför antikens ramar, för att experimentellt applicera ?en antik förväntningshorisont? på senare tiders poesi. Till exempel på Georg Stiernhielms ?Emblema Authoris? från 1644, det svenska språkets första tryckta sonett. Det är ett udda men övertygande experiment, som tycks ställa det bortom allt tvivel att barockpoetens dikt om silkesfjärilen i själva verket är en allegori över läsandet, den akt som väcker den döda silkesmasken till nytt, bevingat liv varje gång vi läser dikten. Men också 1900-talspoeter som Lasse Söderberg, Gunnar D Hansson och Göran Prinz-Påhlsson uppmärksammas. Gemensamt för alla dessa läsningar är att Svenbro utforskar dikternas retoriska figur . På samma sätt som lantbruket blir en diktkonstens sinnebild för Vergilius, blir makrillen det för Hansson, Houdinis vattentank det för Prinz-Påhlsson, och ett glas vatten det för Söderberg. Samtliga metaforer riktar läsarens uppmärksamhet mot dikten som fiktion, som språklig konstruktion, och manar till såväl eftertanke som skratt åt skrivandets absurditet: vi har gett efter för lockelsen att låta oss duperas men bara för att nå fram till en insikt om de språkliga uttrycksmedlens härvaro. För den som är intresserad av språk och litteratur är det oundgänglig läsning, en bok till lika mycket nytta som nöje. Utile dulci.
Fabian Kastner
