Bok om kårtidnings öde väcker tankar

Storm i ett akademiskt vattenglas
Linus Broström
Copyright: Linus Broström
Tryckeri: Författares bokmaskin, Stockholm

Författaren hävdar att vare sig bokens huvudpersoner eller inblandade nyhetsorgan existerar i verkligheten och det känns betryggande. Bokens huvudperson, en överspänd redaktör som ser konspirationer överallt och som tycks ha noll koll på vad det innebär att vara ansvarig utgivare, har svårt att väcka gensvar trots att författaren målar upp en bild av motståndarna, dvs kårpolitikerna, som maktfullkomliga miffon.
Men utan att gå in på bokens brister och inblandade personers förvirrade agerande, kan man konstatera att berättelsen väcker för studenter viktiga frågor. För nedläggningen av Klaraborgaren är en verklig händelse och dessvärre inte unik - en tid efter Klaraborgaren lades till exempel Linköpings studenttidning Linsen ner.
Minsta anständighets krav är att studenter som är tvångsanslutna till en organisation ska kunna ta del av vad som händer med deras pengar. Och inte i form av något tillrättalagt informationsblad, utan i form av en oberoende, kritiskt granskande tidning och/eller radiokanal.
Uppgiften att kritiskt granska sin arbetsgivare är studenttidningens största dilemma. Sköter redaktionen sitt jobb väl, hotar repressalier, bl a är det poppis att gå lös på tidningens budget. Att få kårpolitiker är särskilt intresserade av att ha en bra studenttidning finns det tyvärr många exempel på. Flertalet förtroendevalda betraktar tidningen som ett ok, en onödig utgift, medan tidningen för de flesta studenter, åtminstone i Uppsala, är det enda påtagliga de får ut av sin kåravgift.
Klaraborgaren lades knappast ner på grund av kritiskt granskande innehåll (varför framgår inte i boken), men genom att den skrotades försvann den sista möjligheten för Karlstads studenter att ha någon kanal till kårstyrelsen och ett forum för debatt. Att fullmäktigemötena skulle kunna ersätta en tidning, som en kårpolitiker hävdade efter Linsens nedläggning, är löjligt.
Att lägga ner en tidning är lätt, att starta en ny tidning är betydligt svårare. Att förlora jobbet är också svårt, om det så bara är fråga om ett tidsbegränsat uppdrag. Det är ett problem att kårpolitiker, valda på ett år, ofta utan erfarenheter från arbetslivet eller kunskaper om arbetslagar, har mandat att styra och ställa hur som helst över så viktiga saker. Man kan tycka att kårsystemet är demokratiskt, men hur demokratiskt blir det när man i fullmäktige diskuterar vilken kaffesort som ska drickas på kåren, medan styrelsen på egen hand kan fatta beslut om omorganisationer som medför uppsägningar eller nedläggning av en tidning?
Alla kårpolitiker är nu inte klåfingriga karriärister eller maktfullkomliga despoter. Men ibland slås man av tanken att det skulle vara bra om blivande kårpampar fick gå någon slags facklig grundkurs så att de i alla fall hade ett hum av vilket ansvar de faktiskt har som arbetsgivare och tidningsägare.