Debutroman om en yttre och en inre resa
Vissa föddes perfekta och andra som jag
Anna Johansson
Norstedts
Nostalgiska återblickar blir till hotbilder för vad som i minnets backspegel ter sig som lycka, lätta att fasta i, men det är det hon vill fly ifrån. Karoline vill slå sig fri från allt och alla, men det visar sig vara svårt. Svårast av allt är det att frigöra sig från lillasyster Tove.
Resan blir inte vad Karoline först tänkt sig. Nu måste hon få rätsida på sina tankar och övervinna det mörka på egen hand. Hon fastnar i funderingarnas labyrint och samtidigt också i matens problematik. Snart blir resan till en enda lång bestraffning. Till en början är texten väl lik en allvarsam gymnasieflickas dagbok. Formuleringar kring det komplicerade livet blir nästan klichéartade, men samtidigt går det inte att förneka att det är träffsäkert. Språket är intensivt och ligger stundom nära det lyriska, Anna Johansson skriver begåvat och hon leker med orden på ett lockande sätt. Ibland blir det väldigt lyckat, men berättelsen låser sig i sitt allvarsamma tonläge som emellanåt känns både naivt och lite tråkigt.
Berättelsens styrka och det som gör boken läsvärd, är dess senare del där mörkret sluter sig runt både Karoline och mig som läsare. Skildringarna av hennes ätstörningar och det helvete hennes resa utmynnar i är gripande. Här har det konstruerade allvaret släppt sitt grepp om historien och textens verkliga allvar talar sitt eget otäcka språk.