Trofé att skylta med på soffbordet

Endura
Katarina Frostenson och Jean-Claude Arnault
Wahlström Widstrand

Lite lustigt kan man tycka, med tanke på att ordet är lånat från franskans chrétien, alltså kristen. Det syftar dock inte på vilka kristna som helst, utan på den väckelse som kom till Sydfrankrike under 1100-talet: katarerna. Kättarna, som de också kom att kallas, förde ett fromt, asketiskt liv och var starkt kyrkokritiska. Liksom Jesus tidigaste lärjungar kallade de sig själva christiani - kristna - och det är alltså denna beteckning som småningom blev skällsordet kretin. Närmare bestämt när Innocentius III fann det för gott att utrota hela byket och 1209 utlyste ett korståg mot oliktänkarna. Denna masslakt känner vi idag som Albigenserkrigen, efter staden Albi i Languedoc, som var katarernas huvudfäste.
I dessa natursköna trakter, med dess karga berg, gröna dalar och efterklanger av provencalsk trubadurlyrik, har poeten Katarina Frostenson rest runt tillsammans med fotografen Jean-Claude Arnault. Endura, uthärdandet och tystnaden inför döden, frammanar i ord och bild katarernas stoiska lidande, hur de tyst och stilla lät sig brinna på inkvisitionens bål. Fast någon historielektion är det givetvis inte, snarare en associationsväv med ordet katar, två starka stavelser, som utgångspunkt. Frostensons dikter hämtar näring ur Arnaults ömsom romantiskt suddiga, ömsom skarpa och bjärt kolorerade fotografier av borgsruiner, vildhästar och dimhöljda klippor. Men också ur de medeltida trubadurernas lyriska former och romantiska bild av den Andra, en bild Frostenson vänder till en spegelbild av vår egen rädsla för det främmande; det som i kraft av just sin likhet med oss själva framstår som desto mer väsensskilt, något hotfullt och skrämmande som måste utplånas:
Famn som vaggat skillnader
Doft av gammalt blod
ur sänkor
ben som sjunkit ner mot roten
viskningar under jorden
Röster särade av
skillnadsdriften, likhetsskräck
Vi liknar varandra det
finns nästan ingen skillnad
Andlöst vackert, förvisso, men också rätt förutsägbart. Här finns inga sprickor, inga skevheter, inget som riktigt förmår överraska. Och kanske är det just det, att Frostenson blivit allt för säker på sin sak, att hennes blandning av suggestiv slöjdans och metapoetisk tittut (var är jag - i fingrarna/ som går över din rygg/ i tungan, händerna/ I ordet som vill sträckas ut/ och ta om landet) blivit alltför formsäker och formelartad för att längre hysa någon egentlig spänning. Kanske är det också därför Endura först som sist ger intryck av att fylla en rent praktisk funktion, som en intellektuell och estetisk markör, en trofébok att skylta med på fina soffbordet.

Fabian Kastner