Dagbokslika pinsamheter och streckgubbar
Lisbeth Svärling
Aldrig får man vara riktigt glad
Natur och Kultur
Skillnaden är att här ser Lisbeth Svärling livet genom komiska glasögon och med en stor portion humor och självdistans. Och det fungerar på många ställen lysande bra. Man njuter då av tajmingen mellan ord och bild som står i bjärt kontrast till varandra. Som till exempel texten Bjuda sina närmaste på middag med en illustration av en kvinna som letar bland kattmaten på snabbköpet.
Bokens underbara streckgubbar i blyerts ser ut att vara väldigt nonchalant ritade, närmast barnteckningslika och just därför har de säkerligen krävt sin man (kvinna ). En förklaring till att Lisbeth Svärling är så säker på hand ligger i hennes bakgrund som illustratör och grafisk designer och dessutom arbete med animerad kortfilm.
Dock har jag läst böcker i denna genre - vilken jobbar med ord och tecknad bild med pratbubbla - som är mer på pricken, vilka lyckas på varje uppslag. Ja, där man får lust att kopiera varenda sida och tejpa upp dem på toadörren med sina kommentarer om livet i vardagen. Fast trots missad skärpa på sina ställen tål Aldrig får man vara riktigt glad att läsas, för vem tycker inte om att känna igen sig i vardagsförtretligheter. Stand up comedy i bokform är alltid kul.
