Portugals främsta poet i samlingsvolym

Eugénio de Andrade
Ett solens ackord
Almaviva

Även om urvalet är något knapert är det en fin och viktig gärning som förlaget Almaviva har gjort.
De Andrades poesi präglas av en ljus, intensivt bejakande livskänsla. Den söker klättra i de högsta grenarna för att besjunga dagens extas: Jag lärde mig att få saker är absolut nödvändiga. Det är dessa saker som min poesi älskar och besjunger. Jord, vatten, ljus och vind, har de Andrade sagt i något sammanhang. Framförallt den kännande kroppen, de öppna sinnena hyllas, vare sig erfarenheten gäller den starka kärlekspassionen eller upplevelsen av naturens närvaro, som är framträdande drag hos de Andrade. Vindlätt, och inte sällan med en mystik anstrykning, följer han det levandes rörelser: att öppna armarna, ta emot i grenarna / vinden, ljuset, vad det än är: / känna hur tiden väver, / fiber för fiber, ett körsbärshjärta. Att bebo en kropp, omgärdad av en aldrig sinande ström av sådana intryck förefaller vara en källa till okuvlig glädje.

De Andrade är en poet djupt rotad i ett kosmiskt sammanhang, i årstidernas växlingar, naturens skiftande ansikte. Jag kunde inte bo någonstans / där ljuset var mig främmande / Jag skulle vara rädd att dö utan att dela / pulserandet i min egen blick / med middagssolen. / Man kan inte byta ljus / som man byter skjorta, heter det i en dikt. Hans poesi utgör ett slags förtroligt, ständigt pågående samtal med den levande naturen, vars närvaro tycks lika självklar som den egna huden. Mänskliga relationer har självklart sin plats. Men de överförs ofta till ett symbolspråk hämtat från naturen. Som om människors identitet och relationer får en djupare innebörd först i det sammanhang som livets större väv utgör.

Hans sorg är en hållning där vi går fram genom tingen utan att se dem / … slitna som åldrade djur / … som frukter i skuggan utan smak. Hans poesi riktar en anmodan till oss att (åter)knyta banden till det levande, att med nya ögon se tingen och därmed våra egna grundvalar, vår andning i det levandes andning. Med denna hållning tycks ingen djup rädsla finnas. Den sista slutet blir en återförening med den jord som är älskad, ur vilken poeten har kommit. Liv är att stiga i höjden / med träden, bli / till fint stoff med dem. De Andrade tycks ha hört en grundklang i dur i tillvaron, ett solens ackord, som hans diktning genljuder av.