Pirinens breda bildning lyser igenom
Joakim Pirinen
Ingens bästa vän
Norstedts
Bakom det migränframkallande, fula omslaget döljer sig nämligen något av en guldgruva för de som gått och väntat på Pirinens senaste upptåg. Bland associativa ABC:n, anagram på det egna namnet, sagor om de senaste årens omvälvande världspolitiska händelser och reflexioner kring några av livets obehagliga sanningar dyker inte minst de bekanta Pirinen-björnarna upp stup i kvarten.
Allusionerna och referenserna slår dessutom som spön i backen, och Pirinen kan som vanligt inte undgå att avslöja sin breda bildning när han blandar in allt från kyrkofadern Origenes och Henry Dargers småflickor till ödlorna i tv-serien V.
Genom delar av albumet lyser ett starkt socialt och politiskt patos (den svenska adeln och Bo Lundgren får sig t ex varsin känga), men mycket av materialet är också påtagligt självbiografiskt, och kretsar ofta kring konstnärskapets förutsättningar.
Det är inte alltid ord som absurdism, surrealism och dadaism ligger helt rätt i munnen när man diskuterar tecknade serier. I Joakim Pirinens fall råder det dock ingen tvekan om att vi har att göra med en av landets intressantaste samtidskonstnärer. Av denna anledning frågar man sig också om de många, kompakta bilderna verkligen bör bindas in i ett tjockt album, om de inte riskerar att kvävas när de hamnar så tätt inpå varandra.
Händelsevis kommenteras något liknande också i en av serierna: Överflödet för oss bort från villkoren, bort från våra grundbetingelser. Det är som med tecknade serier i förhållande till tavlor - i serier tar bilderna ut varandra. Kanske får man hädanefter lov att riva ut sidorna och rama in dem på väggen?
