Rik och givande diktsamling av Peter Mickwitz

Peter Mickwitz
För vad kroppen är värd
Sex diktsamlingar
Söderströms 2004

Fågelreptilen är hos Mickwitz, liksom hos Ekelöf, en bild för saknaden; ett bärande tema i För vad kroppen är värd. Och om den i sten sovande fågeln blir saknadens, så är den geologiska katastrofen själva förlusten. Större delen av dikterna tycks utspela sig i en slags blekrosa halvdager av askregn och snöfall när horisonten blir / en tunn röd linje som pressas ihop / av två städ. Ett landskap efter den världsundergång som hann ifatt oss i dikten Februari, eller är det kanske bara en vanlig storstad med sina fåfolkade gator och sina fält av bromsljusvallmo.

Flera kroppar rör sig i detta landskap, men de har alla något viljelöst, nästan apatiskt över sig. Det har att göra med det märkliga, flytande förhållandet till landskapet; en identifikation och en växelverkan mellan kropp och landskap där hinnor, skärvor, sten och färger i olika nyanser spelar med i osmosen. Färgerna tydliggör korrespondensen. Den gråbleka dagern är huden, den blåvassa himlen en skärva i ögat.

Detta är några av de stämmor som spelas i denna rikt orkestrerade bok, och dirigenten Mickwitz utövar en bitvis nästan kuslig kontroll med sin taktpinne. Den mässande, böljande, prövande, ibland nästan maniska röst som är författarens egen vågar han släppa i full frihet, medveten om att den aldrig drar sig för långt bort, utan hejdar sig och återvänder just innan dikten riskerar att tyngas av de alltför många orden, den alltför tacksamma rytmen eller den sökt effektfulla radbrytningen.

Någon gång slinter han dock, som i dikten Över där en fyndig liten ordlek inte velat maka på sig när den väl blivit till. I mitt öra skär sig ibland det bitvis mekaniska ordlekandet, men kanske är dessa språkliga klurigheter en nödvändighet när man skriver sin skärvbiografi.

I några av dikterna i den avslutande avdelningen förirrar sig Mickwitz medvetet än djupare ner i språket och den direkta förståelsen vacklar bland förvrängda ord och oavslutade spriddheter. Som läsare känner jag mig ibland övergiven när jag står inför alltför oländig mark. Så inte här.
Nog känns det bitvis gåtfullt, men det känns rikt, givande och återvändan värt.