Gammalmodig syn sticker i ögonen
Denna dokumentärroman är en resa i tiden. Dels för oss läsare, som förflyttas till Belgiska Kongo under några decennier i mitten på förra seklet, men även för författaren, som gräver djupt i sina egna missionärssläktingars öden. Tidsresan kommer sig säkert också av att boken, detta sagt utan värdering, känns en smula gammeldags.
Det börjar och slutar i Uppsala, som var den stad där missionärsfamiljen hamnade när man flydde från oroligheterna som följde på självständigheten 1960. Författarens farmor Agnie, som hela sitt liv verkat rastlöst och försakat sin familj i Herrens tjänst, får besök av sitt barnbarn som studerar teologi. Den gamla är rädd och kanske bitter, hennes forna styrka syns inte annat än glimtvis. Men detta är bara inramning. Mest handlar boken om författarens far och hans uppväxt i Kongo.
Källorna till denna skildring är samtida brev och anteckningar. Ibland kommer man vardagslivet nära och känner längesedan svunna dofter, hör samtal och motorcykelbuller som nu tystnat. Men de gamla källorna tycks även ha smittat romanspråket på ett obehagligt sätt. Även om den inte ens antydningsvis är rasistisk, förekommer episoder där svart logik ställs mot vit logik och där en rebellgrupp beskrivs som den svarta flocken. Det säger nog mer om dåtidens syn än författarens, men sticker ändå i ögonen.
Det är också märkligt att se hur Nilsson blundar för de brott som begicks av kolonialmakten mot befolkningen i Belgiska Kongo. Nu är det absolut inte det boken sägs handla om, men skulle man kunna skriva en bok som utspelas i Hitlertidens Tyskland utan att med ett ord nämna förtrycket och massmorden?
Men detta är en familjehistoria, och grundfrågan är hur missionärsparet kunde lämna bort sina barn för att gå Guds ärenden. Det blir mer frågor än svar kring detta, och det är väl i sin ordning. I en annan roman hade man kanske velat att författaren bestämde sig för vilka motiv romangestalterna har, men nu rör det sig inte om romanfigurer utan om farmor och farfar, och då kan man inte vara alltför tvärsäker.
Tvärsäker är hon däremot på att familjen som sådan är helig, och boken formas till en kärnfamiljens Höga Visa. Syskon behöver varandra nära och jämt, internatskola är ett svek och en skam, och alla alternativa uppfostrare är oförmögna att förmedla trygghet. Det känns en smula unket.
En gammeldags fläkt som däremot känns uppfriskande är när det talas om vad som drev farföräldrarna till sina svåra beslut att lämna allt för Gud. Här jämför hon med sitt eget författarkall, ett kall som sliter och drar och tycks helt övernaturligt. Det är modigt att skriva så år 2006.
