En klass för sig
För den hågade bjuds här sida upp och sida ned med hisnande subjektiva åsikter om allt från bordsskick, tabun, självsäkerhet, ekonomisk trygghet, sociala nätverk, uppfostran, ingifte, kungahuset, internatskolor, bildning, artighet, stil, smak, vett och etikett till välgörenhet, gamla och nya förmögenheter, SUV:ar, dyra kläder och smycken, jakt, resor, golf, gods och gårdar, inavel, snobbism, social kontroll, sprit, billiga skämt, förlegad kvinnosyn, skuldkänslor och terapi.
Här samsas kort sagt uppriktiga erkännanden och skarpa iakttagelser med snorkigheter och förbluffande brister på självinsikt. Bokens upplägg blir dock snart tröttsamt. Popova har gjort det alldeles för enkelt för sig när hon begränsat sig till redovisningar av likartade svar på ofta identiska frågor. Det hela rör sig mindre om egentliga intervjuer än om obearbetat råmaterial, samtidigt som texterna skriker efter analys, tolkning och kommentarer, inte minst då svaren ofta är osammanhängande, luddiga och motsägelsefulla. Man kan inte låta bli att undra hur snäva deadlines Popova haft att arbeta mot, och om inte boken skrivits ihop på rekordtid.
Boken räddas emellertid av ett tankeväckande, men på tok för kort efterord, där Popova funderar kring hur snobbism och klasskiktning än idag frodas i Sverige, i synnerhet inom den ängsliga medelklassen. Men i de nya eliterna (näringslivets, politikens, medias) finns också det märkliga beteendet att förneka att man tillhör en elit, möjligen för att slippa erkänna sin makt och det ansvar som följer. Klart är att den traditionella överklassen inte längre är liktydig med samhällets elit, utan att maktstrukturerna blivit mer dolda. Kanske finns det rentav, i det nymornade intresset för överklassen, en längtan efter en enklare värld med tydligare samhällsskikt, och efter en befrielse från den ångestframkallande känslan att vi alla skulle kunna tillhöra eliten - att den numera befinner sig inom gäckande räckhåll.
