Gottsunda blir sig aldrig mera likt
Alla vet att man hittar en moskéruin om man åker två hållplatser för långt i Gottsunda - vi har bara glömt det. Lyckligtvis får Mohamed Omar ledning av Linnés spöke och röjer väg fram till runstenen som visar riktningen mot Mekka. I Omars tredje diwan, Faraos förbannelse, pekas det vardagliga ut som det oväntade och får det oväntade att bli fullkomligt självklart. Den gesten är också litteraturens grundvillkor, här tematiserat och intensifierat: dikten namnger tillvaron och tvingar läsaren att ställa sig utanför det invanda, utom sig själv. Den för till en annan tid som är nu och en annan plats som är här, eller i ett ord: extas. Ett ritualiserat språk beskriver vägen till bensinstationen på Bernadottevägen och den sumeriske kilskriftsristaren umgås obehindrat med poeten, eller kanske inte obehindrat. Kilskriften måste först tydas. Sen kan samtid bli urtid som blir samtid igen. Mystik? Javisst Den mystiska föreningen av intet och allt, tomheten som är kärleken, blir den ständiga svängdörren som skjutsar iväg läsaren utom sig. Men framför allt är det roligt, upplösande, omskakande.
Koranen, Bibeln och Linné namnger världen i sina olika system och i Faraos förbannelse lagras de över varandra tillsammans med andra delar av världslitteraturen. Poängen är inte att urskilja vad som är Baudelaire, Hafez, Conrad eller Strindberg, utan hur de låter verkligheten framträda. Hos Omar blir citaten och allusionerna lustfylld återupplivning och triggar nyfikenhet: hur ska denna verklighet vändas? Vilka oanade gestalter kommer nu att bli synliga?
Det avvisade, det man valt att inte se, är här platsen för helighet, som mest effektivt i sviten Om somaliern. Somalierna härstammar från Himlen. Sedan de nedstigit till jorden/lever de som hemlösa nomader./ Man finner dem främst på flygplatser,/busshållplatser och järnvägsstationer i Europa. Men somaliern träffas också hos mormor på Tomégränd i Östersund den 1 okt. 1946 liksom på British Museum; överallt där det svårbegripliga inträffar. Det är den här förskjutningen som får diktsamlingen att pulsera, när det angelägna just dyker upp på olika håll utan att förlora sin gestalt. Bäst lyckas det i sviterna. De enskilda dikterna riskerar att kortslutas för att hinna leverera ett budskap, men sviterna ger utrymme till att stanna upp i betraktandet och låta dikten finnas kvar i svängningen mellan det välbekanta och det vi inte visste att vi behövde bli påminda om.
Det är möjligt att farao förbannar oss, men Omars tydning av skrifterna ger inga säkra svar, bara svindel. Och Gottsunda blir sig aldrig mera likt.
