När romanen gick från lyx till vardagsvara
För inte alltför länge sedan läste vanligt folk i Sverige i stort sett ingenting utöver kyrkans skrifter; Bibel, psalmbok, katekes och möjligen almanacka var det som bjöds för den som inte hade råd med några extravaganser på läseområdet.
- Det svenska folket fick drastiskt ändrade läsvanor under 1830- och 40-talet. Den här periodens förlagshistoria har trots det varit något av en vit fläck tidigare, säger Gunnel Furuland, som har kombinerat arbetet på avhandlingen med sin ordinarie tjänst som bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Uppsala.
Berättelsen om hur den moderna svenska förlags- och bokmarknaden uppstod handlar till inte obetydlig del om Lars Johan Hierta, som är mest känd för att ha grundat Aftonbladet (1830) och för sin envisa kamp mot Karl XIV Johans inskränkningar av det fria ordet. Mindre känt idag är att han 1833 gjorde en pionjärinsats som förläggare genom att börja ge ut sitt Läsebibliothek af den nyaste utländska litteraturen i svensk öfversättning. Affärsidén var helt ny i Sverige, och låg i framkant även i ett internationellt perspektiv: det som såldes var prenumerationer på häften, snarare än böcker av den vanliga, mer luxuösa sorten. En ny typ av tryckpress gjorde produktionen billigare än tidigare, och kombinationen med det nyinrättade diligensväsendet (något i stil med Swebus, fast med häst och vagn) som kunde transportera häftena land och rike runt med veckovis regelbundenhet, gjorde att Hiertas häften snart blev en jättesuccé med dåtidens mått. Till detta bidrog inte bara det låga priset utan även innehållet. Hierta drevs (i unga år) utöver sina personliga ambitioner även av ett starkt demokratiskt patos och såg det som ett värde i sig att folket läste böcker. Då spelade det mindre roll att en stor del av utgivningen bestod av ganska enkel spänningslitteratur av författare som idag är i princip bortglömda (Edward Bulwer-Lytton och Eugène Sue är exempel på dylika tidiga storsäljare), även om vissa tyngre namn, som Charles Dickens, också gick att hitta i läsebiblioteket.
Succén ledde snart till flera efterföljare. 1835 gjorde skånske stockholmaren N.H. Thomson entré med Kabinetsbibliotek af den nyaste litteraturen; senare följde även boktryckarfirman Östlund Berling i Norrköping och Albert Bonnier i Stockholm Hiertas exempel med egna häftesserier. Dessa förändrade tillsammans inte bara det svenska läsandet, utan även skrivandet. En ny yrkesgrupp uppstod: marknadsförfattaren. Tidigare hade det mest handlat om ämbetsmän som hyllade kungligheter och andra dignitärer i syfte att göra karriär, eller om författare som skrev med stöd av olika mecenater. Nu fanns plötsligt en förlagsbransch som kunde skapa storsäljare, och som med allt högre honorar som konkurrensmedel slogs om de författare som kunde leverera dessa. Inte minst för kvinnor blev skrivandet en helt ny möjlighet till egen försörjning.
Allt detta levde kvar även när den intensiva häftesutgivningen kraftigt minskade i början av 1850-talet, då ändrade portobestämmelser gjorde formen mindre lönsam att distribuera. Där stannar också Gunnel Furulands avhandling, som nu finns utgiven i bokform på egna förlaget Lagun under titeln Romanen som vardagsvara.
Fotnot: Gunnel Furuland försvarade sin avhandling Romanen som vardagsvara: Förläggare, författare och skönlitterära häftesserier i Sverige 1833-1851 från Lars Johan Hierta till Albert Bonnier den 5 maj.
