Sorgligt och vackert om krig och kärlek

I juli 2006 när Libanonkriget bröt ut bodde jag tillsammans med Uri och Talia i en lägenhet i gamla stan i Barcelona. Uri var från Haifa. Varifrån Talia kom minns jag inte. Det blev svårt att sova, inte längre bara för värmens skull, utan på grund av oron och ångesten. Vaknätter på balkongen, vi rökte och drack vin. Under sömnlösa gryningstimmar satte Uri på CNN, Hizbollahs raketer nådde ända ner till Haifa. Ändlösa signaler i mobilen innan hans mamma och bror svarade.
Jag kan inte påstå att jag förstod vad som hände, trots att händelseförloppet var så välbevakat av CNN, och att jag levde med Uris och Talias oro så nära hela sommaren att den också blev min.
När jag läser Catrin Ormestads reportagebok Gaza. En kärlekshistoria blir bilden något klarare, och framför allt mer fördjupad. Det är ett naket, ibland outhärdligt vittnesmål över ett liv i en av helvetets kretsar. Människor svälter, bröder dödar varandra, barn beskjuts tills de dör eller skadas för livet. Gaza är ett enda stort fängelse som ingen verkar ha hopp om att komma ut ur levande.
Ormestads beskrivningar är svåra att värja sig för: Marya är fem år, har tjocka flätor och målade naglar, hon sitter i rullstol efter att ha skadats av en israelisk raket. Det finns inget grymmare än en femåring med perfekta naglar. Marya kan inte röra sina händer.

Catrin Ormestad är född i Gävle, har studerat i Uppsala och skriver sedan 1995 kolumner och recensioner för Upsala Nya Tidning. Sedan 2006 bor hon i Israel. Som läsare litar jag på henne, hon är kunnig i Israel-Palestinafrågan, och hennes egen känslighet och ärlighet inför platsen hon befinner sig på gör Gaza. En kärlekshistoria till en nyanserad skildring av mänsklighetens förvirring och vanmakt.
I boken skildras också vardagslivet i Tel Aviv där Ormestad lever med sin israeliske sambo Gideon Levy, känd journalist och kritiker av Israels politik. Händelser, människor, nuet och historien flimrar förbi i Ormestads berättelser. Ibland har jag svårt att hänga med - årtal och hårdfakta om Israels och Gazas blodiga historia blandas med vibrerande nära porträtt av människor. De är så många och deras öden så förtvivlade. Vi rör oss i Gaza, över Gazas gränser, i Tel Aviv, bara några mil från Gaza, där livet fortgår som överallt annars - bortvänt från Gazas plågade invånare.
Men vi får också följa med på de mer privata stråken, via anteckningarna om kärleken till Gideon där svartsjukan, förälskelsen och tvivlet finns. Passion betyder lidande. Liksom i Hiroshima, mon amour är kriget och vansinnet själva grundförutsättningarna för att kärleksförhållandet över huvud taget ska ha uppstått. Det är så vackert och sorgligt allting. Precis som den sista bilden som Ormestad ger oss från Gaza: två pojkar som leker. De skuttar mellan de breda räfflorna, och de skrattar mot den grå himlen.