Fint men grunt

Jessika Berglunds roman Simtag handlar om när Annika, som lever ensam på landet, inser att hon förälskat sig i sin bästa vän, Cecilia - att hon kanske alltid varit kär i henne. Annika vet inte hur hon ska handla utan att förstöra deras vänskap men hon står inte ut med att bara vara vänner. De känner redan varandra utan och innan så det är en väldigt fysisk insikt när Annika märker att hon dras till Cecilia sexuellt och vill inte bara känna henne utan känna på henne och bli hållen av henne.
Skildringen av Annikas naturnära liv är lite enkel ibland. Årstidernas gång fungerar som en bild av rening och läkande, sjögräs mot huden är en smekning och simningen, som återkommer som tema genom hela boken, motsvarar nedkylande av känslorna samtidigt som det är något sensuellt avklätt.
Annika ska nog vara lite häftigare än vad som märks i texten. Hon ska vara tuff utåt och skygg inåt. Men man får aldrig se henne agera gentemot någon annan - bara höra hennes skygga tankar. Och ibland får läsaren inte ens höra dem. Det står till exempel att det spelas en låt som Annika minns från när hon var yngre och hon får en oemotståndlig lust att dansa. Men som läsare får man inte veta vilken sång det är. Man får inte ta del av hennes musikminne och man ser henne inte framför sig på dansgolvet eftersom sådana små konkreta detaljer saknas.
Det finns väldigt fina kapitel om Annikas liv i samklang med naturen omkring henne, vilket är vackert och känslofyllt beskrivet. Men så fort det är flera personer i handlingen så tycker jag att berättelsen faller. Texten innehåller nästan inga repliker, så trots att karaktärerna interagerar känns de passiva för läsaren. Man vet inte hur de formulerar sig eller vad de pratar om, och man får inte lära känna dem riktigt. Det finns ju en regel som säger show - don’t tell, visa, berätta inte och den här berättelsen skulle ha blivit bättre om författaren visat mer och berättat mindre.