Dubbelspel bland stekare och nazister

Kunzelmann Kunzelmann
Carl-Johan Vallgren
(Albert Bonniers)Kunzelmann Kunzelmann
Carl-Johan Vallgren
(Albert Bonniers

När Joakim Kunzelmann får beskedet att hans far, Viktor Kunzelmann har dött framför ett tavelstaffli, ligger han i en soffa i sitt alldeles för dyra hus på Gotland. Joakim är en moraliskt tvivelaktig person som har levt ett jetsetliv han inte har råd med och är skuldsatt upp över öronen till både hederliga och ohederliga personer. En del som inte tvekar att anlita mc-gäng som indrivare. Faderns död ser han därför närmast som en möjlighet att mildra sina ekonomiska svårigheter, då han och hans syster kommer få dela upp faderns arv mellan sig.
Viktor Kunzelmann var en internationellt erkänd tavelkonservator, som genom sitt arbete och kontaktnät i Europa hade samlat på sig en konstsamling värd miljoner. Största delen förvarades hemma i villan i Falkenberg där han levde och uppfostrade sina barn, medan de riktiga dyrgriparna förvarades i bankfack. Detta var i alla fall vad Joakim och resten av umgängeskretsen trodde när Viktor dog. Snart visade det sig dock att Viktor inte bara var en erkänd konservator, han var även en av världens främsta förfalskare. Ända sedan han flydde Tyskland efter andra världskriget hade han levt ett dubbelliv, i Sverige som tvåbarnsfar och tavelkonservator, i Tyskland som homosexuell och tavelförfalskare.

Carl-Johan Vallgren berättar två historier. Dels Kunzelmann den yngres liv i 2000-talets Sverige, där det vikigaste för den bortskämde fyrtioåringen är att kunna köpa exklusiv skumpa på Stureplan, särskilt om det betyder att han får ligga samma kväll istället för att porrsurfa. Dels Kunzelmann den äldres otroliga berättelse som sträcker sig tillbaka till 30-talets Berlin, där han under falskt namn arbetade med att förfalska frimärken och annan samlarrekvisita, som signerade exemplar av Mein Kampf, medan han försökte hålla sin homosexualitet dold för nazisterna. De båda historierna berättas parallellt, och stilnivån på språket skiftar mellan dem. I skildringen av Joakims liv använder sig Carl-Johan Vallgren av ett högtravande men humoristiskt språk som beskriver det samtida Sverige, ett språk som känns igen från För Herr Bachmanns Broschyr. Med blicken riktad både åt höger och vänster roniseras det över stekare på Stureplan liksom socialistungdomar i palestinasjalar. Språket som används för att beskriva Viktors märkliga levnadsöde är mycket mer känslomässigt och återhållsamt.
Jag har svårt att känna annat än förakt för Joakim Kunzelmann, men Viktors ständiga flykt från nazister och homofober och till slut sin verkliga identitet väcker empati. Joakim har i sina försök att vara en av lirarna med pengar aldrig riktigt vetat vem han är och blivit en något känslomässigt störd person, medan Viktor i jakten på sin verkliga, men oftast förbjudna kärlek skapade sig ett liv av lögner. Tillsammans bildar de båda historierna en underhållande, djupt human och tragikomisk roman som ständigt tar itu med vad som är falskt och vad som är äkta.