Kulturens makt över känslorna
Depression, melankoli, utbrändhet har alltid funnits men under olika namn och med varierande kulturell status. Så står det på baksidan av Uppsalaprofessorn Karin Johannissons nya bok Melankoliska rum. Formuleringen är lite missvisande, för innanför pärmarna gräver författaren djupare än så.
Idéhistorikern Johannisson beskriver en mängd historiska variationer på det mycket töjbara temat melankoli: leda, vanföreställningar, ätstörningar nervositet, ångest, sömnlöshet och vilsenhet. Melankolikonceptet har sitt ursprung i antikens föreställning om de fyra kroppsvätskorna blod och slem samt gul och svart galla, vilkas inbördes förhållande ansågs bestämma individens hälsa. Melankoliker var den som hade för mycket svart galla. (Ordet melankoli betyder just svart galla.) På 1700-talet ersattes kroppsvätskorna successivt av nerver i medicinska förklaringsmodeller. Med nerverna kom den nya, sensibla människan. Att vara känslig blev i vissa sammanhang förknippat med status. Under 1900-talet kom dock nervositeten att feminiseras, samtidigt som den blev allt mer stigmatiserad. I vår egen tid har depressionsdiagnoserna tagit över hela spektrat av mörka känslor, med följden att normalitetens ramar snävas in, menar hon.
Att föreställningarna om melankoli, liksom dess uttrycksformer, har skiftat genom historien är således odiskutabelt. Men hur är det då med själva känslan - är den alltid densamma, eller är den också bunden av tiden och kulturen? Detta är den svåra och fascinerande fråga som hon gång på gång återkommer till. Teorier som söker foga in historiens alla melankoliska tillstånd i vår egen tids depressionsbegrepp avfärdar Karin Johannisson som övermodiga och reduktionistiska. Men hon vill inte heller nöja sig med att sorgsenheter i det förgångna alltid undandrar sig vår förståelse (då hade det knappast blivit någon bok).
Känslor uppstår i individen i det upplevda nuet men formas av samhällets normer för om de bör levas ut, undertryckas eller skjutas upp. De är alltså i någon mening kulturellt inlärda men är för den skull inte att betrakta som oäkta, skriver Karin Johannisson, eftersom de inte kan upplevas annat än genom ett subjektivt medvetande.
Om Melankoliska rum lämnar något övrigt att önska är det en utblick utanför Europa. Melankolibegreppet är ju förknippat med den västerländska traditionen, men en jämförelse med olyckligheter i andra kulturer hade tillfört en ytterligare dimension. Den stora behållningen är insikten om att människans känsloliv inte kan förstås till fullo utan ett samhällsperspektiv.
