Skrivandets många ansikten

Det senaste decenniets seglivade debatt om de allt populärare skrivarkurserna har varit högintressant, inte minst därför att den visat oss vår tids syn på konstnärsrollen. En stark, romantisk tradition – som sorglöst saxat sig fram mellan postmodernismens krokben – har avtecknat sig på det litterära fältet. Dess företrädare har gått till hårt angrepp mot skrivarkurserna, som de anklagat för likriktning och urholkning av det personliga tilltalet. Konstnärligt skrivande kan inte läras ut, har man hävdat.
Men parallellt med att de romantiska kritikerna gick i försvar för den goda litteraturen, stegade den goda litteraturen själv på i motsatt antiromantisk riktning. Högstatus-poesin och experimentprosan vände det autentiska uttrycket ryggen, och ägnade sig istället åt systematiska ”undersökningar” – ett talande modeord – av skrivandets materiella och rent praktiska förutsättningar.

Under ett års tid har det hållits en serie litterära workshops på Uppsala stadsbibliotek. När man nu samlar de konkreta resultaten – som kommer från såväl kursdeltagare som gästande, etablerade författare, journalister och poeter – i en antologi, kan man mot den ovan skisserade bakgrunden konstatera några saker.
För det första finner man inte någon påtaglig konformism hos kursdeltagarna. Texterna skiljer sig åt till såväl stil som innehåll, och bilden av skrivarkurser som avelsföreningar för blodlös, förkonstlad litteratur bekräftas inte.
Existentiella och stora politiska frågor avhandlas snarare bekymmerslöst, som om någon dekonstruktion av språk och subjekt aldrig ägt rum; ja, som om de senaste tio åren aldrig ägt rum. Lyriken utgörs av den ”ditt och datt-poesi” som litteraturkritikern Åsa Beckman tog farväl av i en stor artikel i DN för ett decennium sedan nu. Alltså ett slags tematiskt och formmässigt avgränsade dikter – sådana som man kan klippa ur och klistra upp på kylskåpsdörren.
Intressantare än deltagarnas tillbakablickande, är några av de etablerade författarnas. De spånar på i metalitterära texter om skrivandets villkor och väsen, och den bild av författaren som framträder ligger ibland mycket nära skrivarkursernas fienders. Poeten och journalisten Anisur Rahman – som ligger bakom det lovvärda projektet – dunkar till exempel i förordet fast att ”allt betydande skrivande handlar om att tala sanning, att klä själen i ord”.
Tydligare än så kan man knappast sammanfatta den romantiska synen på författandet: språk och litteratur som blott ett medium för något annat; en inre sanning, en själ.
Det finns dock bidrag som komplicerar bilden av författaren som andens översättare. Mest minnesvärd är stilisten Mats Kempe, som i ett prosalyriskt block efterlyser, och samtidigt ger ett exempel på, ett skrivande som inte försjunker i sig självt utan låter sig förvandlas av den yttre verklighetens villkor. En bra novell, skriver han, är en ”berättelse där – mitt i nånstans – mina flickor ropar mig till sig och faktiskt lyckas överrösta texten”.

Jag recenserar inte kursdeltagarnas alster, utan nöjer mig med att konstatera att somliga skribenter tycks befinna sig precis i början av en konstnärlig utveckling, medan andra kommit längre. Den rent estetiska diskussionen om skrivarkurserna – huruvida det som produceras där har något litterärt värde eller inte – är fast i en trång föreställning om vad skrivandets syfte är. När pusslandet med ord nu antagit proportionerna av en folkrörelse, måste vi tänka om.
Ola Larsmo, en av redaktörerna för antologin, menar att skrivandet precis som läsandet handlar om att tänka utanför sig själv. Kanske är poesi inte alls ett språk för själen, utan politiken, i betydelsen den mellanmänskliga aktiviteten. Skrivande som ett sätt att förankra sig själv i ett samhälle i snabb förändring. Skrivande som handling, som förening – inte som den obotligt ensamma själens spegel.