Mina vackra ögon


Den hyllade serieskaparen och före detta Ergo-medarbetaren Nina Hemmingsson är aktuell med nya boken Mina vackra ögon. Tim Andersson har läst en seriekonst som lockar skratt ur aggressiva, sociala misslyckanden.

Redan den första enrutingen i Nina Hemmingssons nya seriebok Mina vackra ögon får mig på bra humör. Den tomögda huvudpersonen från “Du är min flickvän nu” (2006), till sin vän:
– Jag gick på bio igår, det var en komedi och jag skrattade.
– Jaha, vad hände sen?
– Sen? Ja allt blev väl som vanligt igen, hur så? Du lyckas då alltid gräva fram nån jäkla dynga

Dialogen i Hemmingssons rutor utspelas ofta under ett glas vin, i ett kort möte när man rastar hunden, eller, som här, över en fika. Det handlar om de mest vardagliga av situationer, grundbultar i ett socialt liv. Man måste helt enkelt, för att ha en chans i det här samhället, kunna bemästra dem. Men det gör inte Hemmingssons huvudpersoner. Det brister för dem, rinner över.

Det sociala misslyckandet är ett klassiskt komiskt recept – beprövat av skojare från Molière och Cervantes till våra dagars Mia Skäringer, Sacha Baron Cohen och Ricky Gervais. Vad som gör Mina vackra ögon originell och ibland helt underbar är själva aggressiviteten hos den som går över gränsen. Humorn ligger inte i svagheten, i misslyckandet i sig, utan i den gränslösa motoffensiven.

Det kan finnas något oerhört komiskt i att förstöra för sig själv – det är liksom så oväntat och förbjudet i vår tid av personligt varumärkesbyggande – och att göra det med all kraft man kan uppbåda. Hemmingssons hjältar tar, i förföljelsemanisk anda, varje komplimang och tafatt vänlighet som en förolämpning.

Någon vill hjälpa:
– Ursäkta jag tror att du har tappat en vante
Får svaret:
– Jaha? Och du har aldrig gjort något fel kan jag tro

Men det är inte bara roligt. Det är, för den som vant sig vid att människan definieras och värderas utifrån sin ”anställningsbarhet”, ”flexibilitet” och ”sociala kompetens”, befriande. Subversivt: tacksamhetens och tillgänglighetens ideologi vänds ut och in.

De nbsp;sociala spel som Hemmingsson främmandegör är inte vilka som helst. Hennes konst har udden riktad mot en sak särskilt: genuskontraktet. Det är mer än något annat det oskrivna regelsystem som bestämmer relationerna mellan män och kvinnor som synliggörs och nedmonteras. Som när pojkvännen berömmer sin flickvän för att hennes hand är så liten och len och får svaret:
– Ja, och svettig Man skulle kunna tro att jag är i klimakteriet men var inte orolig, det är bara helt vanliga ångestattacker Oj, nu darrar den lite, gulligt va?

Serieformen passar utmärkt för den här typen av attacker. En komisk distansering finns inbyggd i själva formen. För det första: rutans gränser, hos Hemmingsson extra förstärkt med ett tjockt tuschstreck, ger ett direkt och konkret visuellt uttryck av fyrkantigheten i de sociala spelen.

Och, ännu viktigare: läsaren/betraktaren lämnas i seriekonsten på ett naturligt sätt i samma stund som poängen levererats. Bilden är för evigt frusen, och man blir hängande kvar i en tystnad som liknar den som gjorde den brittiska komediserien The Office banbrytande. I den tystnaden får skrattet plats.

Nina Hemmingsson har gjort en mycket fin bok. Flera av rutorna är så sammansatta att man, liksom med dikter man gillar, kan återvända till dem i evighet. Jag skrattar fortfarande åt den där första rutan. Faktum är att jag skrattar av att bara läsa replikväxlingen.

Jaha, och vad som händer sen?

Ja, allt blir inte alldeles som vanligt igen. Någonting har förändrats, tack vare all dynga som Nina Hemmingsson lyckats gräva fram.

nbsp;


Annons

Annons

Läs mer

2023-03-31 19:32
Ella-Maria Nutti debuterade våren 2022 med boken Kaffe med mjölk och har sedan dess tilldelats flertalet utmärkelser…
2023-02-08 16:51
Japansk-amerikanska Julie Otsuka är tillbaka med Simmarna, hennes tredje roman sedan debuten med När kejsaren var…
2022-05-05 14:06
"Tung och viktig (!!) fakta om hur hbtqi-personer har upplevt och fortfarande upplever förtryck blandas med Edvins…