Folkvettsgurun om etikett på jobbet
Med nya boken Etikett på jobbet – bra att veta på kontoret, vill folkvettsgurun Magdalena Ribbing upplysa oss om hur vi upprätthåller ett bra arbetsklimat. Jag vill påstå att det inte bara är arbetsmyror som har glädje av den här boken, den passar alla.
Flera saker har vi hört förr och det är sådant man inte behöver vara expert i folkvett för att begripa: Undvik ”död fisk”-handslaget när du hälsar på nya personer, säg hej till dina kollegor varje dag och var inte rädd för att strössla med ordet tack. Alla har säkert varit med om den irriterande upplevelsen av att inte få ett ”hej” tillbaka när man hälsar på någon – vare sig det är på jobbet eller någon annanstans. Nu får jag svart på vitt att den som inte besvarar ens hälsning både är ”socialt bortkommen” och ”gravt ohövlig”. Yes Det är inte mig det är fel på.
Ribbing kommer med några punkter till som får mig att tänka ”yes” Ett exempel är huruvida man måste ringa tillbaka till personer som ringt på ens mobiltelefon – men inte lämnat meddelande på svararen. nbsp; Det där händer ju alla. Du kanske sitter på en föreläsning med mobilen på ljudlös och upptäcker sedan flera missade samtal. Du är trött, hungrig och orkar inte snacka med femtioelva pratkvarnar. Skönt är då att Ribbing slår fast att det inte finns någon etikettpraxis som säger att du är skyldig att ringa upp personerna du missat. Du får strunta i det. Yes.
Jag vet inte om det är jag som har kass humor, men många gånger får Ribbings rätt så torra och gammalmodiga ton mig att dra på munnen, vilket säkert inte är hennes avsikt. Jag demonstrerar med några exempel:
”Tack, snällt av dig att fråga, men jag har redan så många på facebook att jag måste avstå från fler kontakter” – så ska du enligt Ribbing svara när chefen vill lägga till dig på facebook.
”Stirra ska man verkligen inte göra ”, när man handhälsar med någon eller dricker första skvätten vin ur ett glas. Etikett är att titta på personen en tiondels sekund – för att visa att man är ”fredligt inställd”.
Är det personalfest på gång bör man alltid tänka på att ”en seg rostbiff gör ingen gäst glad, medan små goda kåldolmar kan bli en succé”. nbsp; Och i avsnittet om arbetskläder tycker jag det är skönt att Ribbing gör klart att det finns goda skäl att inte tillåta ”barfotingar” på en arbetsplats.
Om Magdalena Ribbing skrev den här boken med avsikt att vara dödsallvarlig så har något gått väldigt snett. Jag hävdar att det är oundvikligt att skratta, om än hjärtligt, åt detta. I ett kapitel ställer sig Ribbing frågan hur man på bästa sätt säger till en kollega som luktar ofräscht eller rent av stinker. Jag menar, svaret kan ju bara bli kul.
nbsp;
