Nina Hemmingsson ger sig in i poesins värld

Efter tio års serietecknande släpper du din första poesibok, hur kommer det sig?
– Egentligen har jag skrivit på det här sättet jämt men inte gjort något av det. Mitt förra seriealbum Så jävla normal är ju både teckningar och texter och jag tycker egentligen att det är mer poesi än något annat.

Hur kom boken till?
– Jag bestämde mig för att jag varje kväll skulle göra något kreativt men förbehållslöst, något som
inte behövde bli något. I början tecknade jag men sedan började jag skriva små texter. När jag hållit på så i ett par månader kände jag hur otroligt kul det är med ord. Och i boken har jag inte förändrat så mycket från ursprunget, bara strukturerat det lite.

Är det olika sätt att arbeta på, att teckna serier och skriva poesi?

– På många sätt är det lika. Impulsen slår till på samma vis. Med med serierna kommer det alltid till en punkt där jag behöver göra något pedagogiskt av det, så att folk ska förstå. Så har jag inte alls gjort nu. Jag har bara försökt ta fatt på känslan och inte ansträngt mig för att göra något tydligt.

Känns det nervöst vad folk ska tycka, de som är vana vid dina serier?

– Jag försöker att inte tänka på det så mycket, det blir så stressande. Men lite har jag ju tänkt och jag tror att folk kommer känna igen sig, jag är kvar i samma landskap. Jag tycker om det språkligt enkla och har aldrig använt krångliga ord. Det jag går igång på är det vardagliga som snuddar vid något större. Gillar man mina serier kommer man nog att tycka om boken.

Du utgår ju mycket från dig själv, både i dina serier och i din poesi, är det tröttsamt att alltid behöva använda sig själv?

– Visst kan det vara så. Jag kan känna att jag utnyttjat mig själv ganska hårt. Många tankar som annars bara skulle farit igenom huvudet har jag tagit fast. Men å andra sidan skulle jag nog inte överleva utan det här så det är mer positivt än negativt.

Vad gör du när du inte får någon impuls, någon inspiration?
– Jag har ju dagar när jag bara glor in i väggen och känner att det aldrig kommer att bli något. Då är det jättejobbigt, samtidigt vet jag att de dagarna alltid kommer och att de går över.

Både dina serier och din poesi har en genomgående tråd som stångas med begreppet normal?
– Jag tycker väldigt illa om normalbegreppet eftersom det alltid innebär en så hård dom mot dem som befinner sig utanför. Ibland kan det vara bra att ha en mått- stock, som att fråga en kompis: ”Är det här verkligen normalt? Är det rimligt?”. Men när det handlar om vad som är naturligt finns det så mycket okunnighet och fördomar. Det finns ju människor som inte alls bryr sig om förväntningar, men de är få. Och jag tycker att det är bra att man vill höra till gruppen. Men många måste begå våld mot sig själva för att göra det. Förr eller senare har vi alla något inom oss som inte faller inom ramen ”normalt”.